Det var en liten tomte som la skorna i säcken, tror jag.

Jag blir. Så. Trött.

Under närmare tre veckors tid, som de flesta kanske känner till, har mina kära Converse-skor varit helt försvunna.
Helt putsväck-borta.
Jag har vänt upp&ner på hela hallen/mitt rum/huset i sökandet, jag har skapat skallgång bland bekanta, jag har anklagat folk för snoerier, jag har efterlyst dem på FB, jag har gjort allt i min makt för att hitta skorna!
Utan några större framgångar, måste jag tyvärr säga.

Tills idag, då jag av en ren slump satt halvsovandes på kafferasten på jobbet och råkade slänga ett getöga (vad är egentligen ett getöga? tycker bara det låter roligt att använda..) mot vår bokhylla som egentligen inte kan kallas bokhylla, snarare skräphylla.
Den är totalt proppad, alltså PROPPAD med skräp!!!
Av någon konstig anledning tyckte jag mig känna igen formen på den där knöliga Lindex-kassen som stack fram lite bakom en plastlåda full med skruv och galgar.
Jag tog en fundersam sipp på det blaskiga kaffet innan jag reste mig upp misstänksamt och sakta gick fram mot hyllan.
Fick med en liten kraftansträngning fram kassen och MYCKET RIKTIGT- Där var skohelv*na!!! Uuuuh... -.-

Visst, jag är glad att skorna är tillbaka (orkar inte le på riktigt men inombord jublar jag, faktiskt), helt fine liksom, men ett par frågor återstår dock.
Hur kunde jag gå till jobbet på morgonen med skorna på fötterna, och traska hem på eftermiddagen utan, och vart kommer kassen ifrån?
Livet är ett stort mysterium, I'm tellin u!

Someone please help me, im lame!!!

För några dagar sedan såg jag på ett Tvprogram som heter The Secret Millionaire, en miljonär träffar utsatta människor under falsk identitet för att de vill ge bort pengar men måste utse de som behöver pengarna mest.
I just det här avsittet var de utsatta människorna blinda personer någonstans i England och en kvinna berättar att hon blev blind en dag när hon böjde sig ner för att plocka upp en strumpa.
Bara sådär.
Så himla hemskt tänkte jag, nu måste man vara rädd för det också: Man får cancer om man äter chips, man blir blind om man plockar upp strumpor.
Jaha liksom.

Så inatt vaknade jag av en konstig känsla i foten. I en konstig mellanvärld av att vara vaken och att sova kommer jag ihåg att jag inte kunde röra på min fot, kunde liksom verkligen inte vicka på tårna... Snabb flashback till det hemska Tvprogrammet där kvinnan blivit blind helt plötsigt- JAG HAR BLIVIT LAM I FOTEN!!

Nej, det kan inte hända, det får inte hända, inte mig!!!
Tar upp foten i ett stadigt grepp och bitchslappar den några gånger som om jag förväntade mig att den skulle vakna till med ett ryck, gäspa och fråga vad det var frågan om. (Kom ihåg, jag var nog inte riktigt vaken, jag brukar vanligtvis inte reagera så här... alltså, inte för att jag brukar bli lam i foten, men äh, ni förstår.
Jag fick ingen reaktion.
I panik börjar jag gnugga benet med händerna, liksom skjuva* ner blod till fotstackarn.
Till slut kommer den där underliga känlan i foten då man inte kan röra på sig för att det gör så ont i foten.
Åh vilken underbar känsla det var just då, typ I'm Aliiiive!!!
Till slut låg jag på rygg och log stort med en stickande känning i foten och fiftade i tårna för glatta livet, liksom dubbelkolla att jag inte hade blivit plötsligt lam ändå.
Gött mos!


*Jag fick en plötslig minnesrubbning, kom bara inte ihåg hur man stavar till ordet "skjuva" och sprang därför ner till mamma och pappa och ropade ut:
Alltså hallååå jag tror jag har anorexi, hur stavar man till skjuva?!
Mamma släppte blicken från Tvn, pappa sänkte sakta sin tidning, båda bara stirrade på mig.
...
Ja. Jag vet att allt inte står riktigt rätt till alltid, och jag vet fortfarande inte om jag har stavat ordet rätt. Typiskt.

På min ålders höst.

Igår var jag ute och sprang i en nerförsbacke. Förstod ni nu vad ni läste- Jag Sprang! ... visserligen i nerförsbacke. Men hej- man måste börja någonstans okej?
I allafall, det jag ville komma fram till var att det luktade kattpäls/hö ute.
Ganska märkligt med tanke på att jag var flera kilometrar från any possible fält med hö, och att den enda katten jag kan tänka mig ha vart i närheten av vart jag var just då skulle vara en överkörd katt (sprang bredvid stor väg).

Idag kom jag in på kontoret på jobbet och kände en stark lukt av gammal alkoholist/ pizza.
Jag undrar vem fan som har suttit inne på vårt kontor och käkat pizza???

Håller nog på att bli knäpp.
Senil.
Gammal ni vet, sådär strax över tjugo och de gråa håren börjar krypa fram bakom öronen.
Usch.

Nu har jag äntligen sett på Sound of Music också, kände att jag var redo för det nu.
Den var lite för sprallig för min smak.

I övermorrn blir jag ung på nytt, ska nämligen ta upp den gamla traditionen att festa på Arena, fast på ett nytt sätt.
På Nya Arena.
Som inte ens heter Nya Arena utan Tempel.
I vilket fall... jag har hört att det inte längre står mörka mystiska män längs med väggarna som stirrar på en med ena handen i byxan... Det låter sjysst! Ska faktiskt bli riktigt kul nu när jag tänker efter!

Nä jag fattar verkligen ingenting. Såklart han tar två DAGAR ist, självklart!

Dum Turist- Hej! Har ni timmkort, om jag vill åka skidor lite grann nu bara?

Munken- Ja det har vi! Drar fram en prislista och pekar.

Dum Turist- Nä... Nej! Nä, hm då tar jag två dagar istället.

Munken- ...

Det ultimata vuxentestet.

Dagar har blivit till nätter, nätter har blivit till dagar, snö har fallit, turister har haft takbox-race till fjällen, färjor har fastnat i isen. Sportlovsveckorna har rullat förbi såväl som den 8e Mars och min tjugoårsdag.
Det var stort.
Det var en Måndag.
Det var min debut på Systemet samt det ultimata vuxentestet, en historia som jag självklart måste dela med världen.

Efter jobbet åkte jag direkt till Systemet.
Jag åkte bil ner till stan (alt. samhället, hålan, byn) och parkerade en bit bort. Därefter tågade jag med bestämda steg mot Systemets stora dörrar och klev in. Jag hade i och för sig varit inne på systemet förut, men nu såg allt plötsligt annorlunda ut. Det var inte längre hyllor fulla med saker man inte fick tänka på, inte fick titta på, inte fick köpa.
Förbjudet, fullständigt FÖRBJUDET!
Nej, en helt ny värld öppnade sig framför mig då jag stod stilla innanför dörrarna och bara skådade alla dessa flaskor.

Jag gick fram till den första hyllan, Röda Viner- hyllan, och kollade in flaskorna av alla dess slag som om jag var ärligt intresserad av dem.
För det är ju så man gör på systemet, man går runt och kollar, och ojar sig när man hittar ett fascinerande vin från Amalfikusten som visst ska vara väldigt torrt med smak av bark från det kända trädet de har där... väl.

I vilket fall, jag tröttnade ganska snabbt och bestämde mig för att hämta min Licor 43 (47?) som jag sedan länge bestämt för att köpa.
Därefter gick jag pirrigt mot kassan för att betala.

Här i historien måste jag meddela, kommer klimaxet. Om jag inte nämner detta kan det hända att ni missar det, därav denna lilla påminnelse.

Jag ställde flaskan på rullbandet, tog upp plånboken, kassörskan blippade streckkoden och FRÅGADE EFTER MITT LEG! Jag var som i exstas, "yep nu händer det!" liksom. Hon kollade på leget, tvekade, kollade upp på mig och sa:
-Det är idag va?
-Ja! svarade jag stolt.
-Men grattis då! sa kassörskan och jag såg att folk log och nickade menande åt mig, typ Där föll ännu en förlorad själ ner i Systemets helvetiska eldar.

Jag betalade min flaska och insåg till min stora fasa att jag glömt lägga upp en Systemetpåse på rullbandet. Allt hade varit så tumultartat där ett tag vid kassan så jag hade helt glömt bort att ta med en påse.

Skit.
Jag gick sedan tillbaka till bilen med en flaska under armen, inte alls trashit eller totalt failat.
Hur kan man glömma att ta en Systemetkasse!
Det är ju som en trofé, den kassen ska visas upp för alla.
Att bära på en systemetkasse är som ett tecken till världen att man är vuxen.
Att bära på en flaska under armen är ett tecken på att man nog borde stanna i barnens värld ett tag till.

Telefonsamtal till en helt vanlig skidänläggning någonstans i Mellansverige.

-Välkommen till En helt vanlig skidanläggning någonstans i Mellansverige, det är Munken!

-Ja hejsan, jo det är så att jag har en fråga.

-Jaha?

-Jo, hur kommer vädret att var hos er i slutet av Mars?

-Ööh.. (vänta, vad menar gubben?)
Ööh... (va tusan menar han, hur ska jag, lilla jag, veta det?)
Ööh... (inte ens metreologer vet ju vad vädret blir dagen efter ens!!! Shit, jag måste ju svara...) Ööh, öhm, jo, alltså, jag vet faktiskt inte!

-Nähä. Men jag har en fråga.

-Ja..jaha?

-Jo, jag har varit i Sälen och i Hovfjället och sådär...

-Okej?

-Och jag undrar om det snöar hos er när ni har öppet?

-Nä? Eller jo? Eller alltså, inte alltid, ibland. Jag vet... faktiskt inte.

-Okej, jag förstår. Men tack så mycket då, hejdå!

-Hejdå.

Alive- the True Story of a Kolsnäs Survivor

En ledig dag.
En ledig dag som blev en solig dag.
En solig dag som å ena sidan var en dag med minus 15 grader i luften, men ändock en ledig, solig dag.
Denna dag avnjöts utomhus i form av en promenad.

Himlen var klarblå.
Marken var pudervit.
Man hörde ett par tappra, antagligen vilsna vårfåglar kvittra traditionsenligt så här på den tidiga vårkanten.
Sjön Fryken låg inbäddad mellan frostbeklädda granhöjder och hade ett tjock glittrande snötäcke över sig.
Runt den lilla udden Kolsnäs gick en liten stig som folk försiktigt hade trampat upp.
Där.
Just där gick jag med min lilla hund.
Det var en till synes vacker plats som snart skulle visa sig vara en mycket förrädisk sådan.

Stigen blev till slut en lätt match, jag ville ha en utmaning.
Såg isen.
Tänkte att Ja! Att vara den första som traskar där vore ärefyllt.
Började pulsa ute på isen och följde strandkanten runt udden.
Svängde runt och kom ut på den västra sidan där vinden legat i och dragit upp snön i stora drivor.
Den lilla hunden försvann under snön.
Poff!
Skit.
Tar upp hunden som åter får luft.
Jävlar!
Tappar nästan balansen.
Väldigt vad djup snön var här då! Ujuj va djupt det blev!!

Börjar bli tungt att gå.
Riktigt tungt.
Flåsar, blir svettig under den stickade mössan, blir irriterad.
Och ger upp.
Tänker ta rakaste vägen upp tillbaka till stigen på udden.
Som ligger ett trettimeters backkrön upp.

Rycker på axlarna, tar ett stadigare tag om den lilla hunden och börjar ta små steg upp för branten som om det inte var en stor grej alls.
Typ, jag klättrar på snöbeklädda branter varje dag, inte så svårt.

Oooh så fel jag hade, OOOH SÅ FEL!
Halvvägs upp stod jag med snö upp till midjan i en sluttning som på något sätt lyckas dölja den stora mängd snö som faktiskt låg där.
Jag kunde för bövelen inte ens röra på fötterna, satt helt och hållet fast.
Hunden under armen bara tittade på mig typ Vad tänker du med egentligen? PUCKO!

Fanhelvetesjävlasnöjävel!
Ropar ut i ren förbannelse för att det är så mycket snö just HÄR där jag vill gå.
Blir tyst och inser snabbt att Herregud! Tänk om någon ser mig nu!
Ståendes i en brant, begravd i snö upp till midjan, med en ful liten hund under armen.
Typ en Paris Hilton som alltid måste ha en matchande acccessoarhund med sig vid alla tillfällen- glammig fest som i snödriva.

Eller tänk om jag blir fast här för evigt!
Tänk om jag dör!
Jag ser tidningsrubrikerna poppa upp i mina tankar:
Ung kvinna dog i snödriva- satt fast.
Underrubriken lyder:
Läs om den tragiska händelsen; kvinnan åt sin halvfrusna hund i hopp om att klara sig tills hon blev räddad, men dog bara timmar innan räddningspersonal hittade henne.

Fick plötsligt en idé!
Tog ett redigt tag om den lilla hunden, började svinga henne fram och tillbaka.
Hunden agerade tyngd så att jag sakta men säkert kunde vicka lös kroppen.
Äntligen fri!!!

Efteråt gick det mycket lättare att ta steg trots den djupa snön.
Svingar hund-tjohej-ena benet löst och kan flyttas.
Svingar hund igen-tjohoo-andra benet löst och kan flyttas.

Jag må säga att promenaden som började så lyckligt, och som sedan övegick till en överlevnadshistoria slutade åter lyckligt.
Jag slapp i allafall äta frusen hundskinka.

Analysera mera.

Idag fick jag ett mystiskt spontant sms.

Jag fattade såklart ingenting, det stod:

"Jag tror ja blir knapp på hon som pratar så konstigt!"

Japp, exakt så stod det och visserligen visste jag vem det var ifrån men vad dessa till synes hemliga kodord egentligen betydde hade jag ingen aning om.
Det här blev helt plötsligt ganska spännande, vad försöker personen i fråga att säga mig?
För att inte lämna ut någon på webben så här, kan vi låta kalla den här personen för... Biffen.

Analyseringen hade börjat.

Vem är det, först och främst, som omnämns i smset?
Hon.
Det kan ju var vem som helst av kvinnligt kön, Maj Bylock, Princess Diana eller Gunlis.

Man kan också försöka hitta en definition av ordet konstigt.
Hur konstigt pratar nu den här "hon" på en skala där Carola med sin skrämmande sametslena och ruskigt vänliga röst sitter i ena änden av skalan och Carolina Gynning som med sin extremt gälla stämma och södersvenska dialekt kan skrämma slag på det mest modigaste av barn sitter i andra änden av skalan?

Och slutligen exakt hur tror avsändaren, Biffen, att en kvinna (alltså antagandes att "hon" är en kvinna) med konstig röst ska få avsändaren att förvandlas till en knapp?

Jag vet inte vad ni tycker, men jag börjar tro att Biffen av detta mystiska sms antingen är något av dessa alternativ:
a) Den flummiga sortens människa, den som reser till fjärran östern och röker på i dimmiga barer med konstiga neonskyltar utanför.

b) Den typen av människa som på en måndagskväll finner det mycket roande att skriva samma udda sms till olika personer i vänskapskretsen (inkl. gamla gymnasiepolare, svärmor och en rörmoksfirma uppslagen i en telefonkatalog) för att sedan jämföra svaren.

c) Den typen av människa som helt uppe i en diskussion måste föra delar av samtalet vidare till en tredje opartisk person för att i sin tur få ett neutralt svar på påståendet. Av okänd anledning.

Av det enkla skälet att jag hade kommit fram till inte mindre än tre olika svar ville jag därefter svara Biffen på ett mycket neutralt sätt, så jag svarade i stort sett "Jaha, säger du det!" för att lämna samtalet lite öppet sådär och väntade sedan med största spänning på fler ledtrådar.

Svaret jag fick gjorde att alla pusselbitar föll på plats och fastän ingen av mina olika tolkningar var korrekta var jag ändå rätt nöjd med min analysering.

Smset hade syftat på en kvinna på vår gamla gemensamma arbetsplats som med en ytterst robotlik/ mekanisk röst fått både mig och Biffen att tappa bort oss i vårt eget arbete (pga åthållande av bubblande skrattanfall), och som vi haft otaliga diskussioner om (helt och hållet med vänliga ord, lovar).

Coolt att kunna låta som en robot liksom, men vem blir inte lite knapp av att behöva lyssna på det dagarna i ända!

Alla män blir till slut en riktig familjefader.

Imorgon börjar sportlovet.
Det första i raden av tre kan man säga.

Då ska man åka på skidsemester med hela familjen.
Vems uppgift är det nu igen att ta med frugan, barnen, skidorna, barnstolarna, takboxarna, jycken och svärmor på skidsemestern?
Jo, familjefadern!
Den gamla hederliga, svenska- svensson, familjefadern!
Just det, ni vet han med de svarta ringarna under ögonen, den smått synliga ölmagen, musarmen till en följd av de långa veckorna på kontoret, och början till en flint som han noggrant försökt dölja med en diskret combover.

Fast man har ju egentligen inte tid.
Eller lust.
Eller råd.
Och ungarna vill ju egentligen inte heller, de vill ju vara hemma och "hänga" med kompisar som de uttrycker sig, och frugan vill väl egentligen spendera den lilla semestern på ett spa.
Ungarna är väl egentligen för små också, man har ju hört att det är bra att de får börja i tid med det här att åka slalom.

Till tjejerna i receptionen med det pekande fingret och rynkan mellan ögonen i högsta hugg:
"Varför får inte min dotter på två år och fyra månader gå i er skidskola?!
Vart är din chef?
Låt mig tala med din chef!!!"
(Oj! Tar sig för magen*. Var kom denna ilska ifrån? Måste verkligen sluta stressa...Jädra magsår, svidsvidsvid tillbaka på dig själv du, tvi!)

Nä men skidsemester, det ska man på.
Så är det bara.

-

Alltså tänk alla dessa familjefäder som lever i en slags illusion där världen endast är i karma om man lyckas ta med sin familj till att åka lite skidor.
Det är en Svenssons skyldighet!
Till sin familj, till Svea rike!

Förresten har jag varken/ ska varken se följande på tv denna innesittarsäsong: Let's Dance, Robinson, Melodifestivalen, OS. Inte ett enda avsnitt. Tv suger.

Apelsinjuice.

Nu för tiden känner jag mig ofta som en trotsig tolvåring som slagit läger i sitt instängda, stökiga tonårsrum med affischer på backstreetboys på väggarna.
Förutom att jag inte är tolv.
Eller har backstreetboysaffischer på väggarna.
Faktiskt.
Men jag sitter liksom hellre på rummet än mellan mamma och pappa i soffan på kvällarna när de ser på Antikrundan, Solens mat och Plus på tvåan med Sverker ("skadetvaså-skadetvaså!!!").

Igårkväll var jag dock tvungen att smita ner till badrummet för att borsta mina små (stora?) tänder när pappa haffade mig i köket.
-Nä men va bra att du kom ner, här ska du få se vad pappa hittade i källarn. Pappa hittade vår apelsinpress! Du vet, den där som vi hade för några år sen... eller nja, du var kanske inte född då. Men den är precis som ny, titta!

Jag slängde en blick bort mot detta, enligt pappa, "underverk" men såg bara en enormt stor plastapparat som för tillfället var isärplockad i 46 olika delar.

-Jag har vart så sugen på apelsinjuice förstår du, sa pappa med sin åh-jag-är-gravid-och-har-feta-cravings-röst, så jag tänkte att vi kunde pressa vår egen.

Pappa pekade då mot den andra bänken där en enorm hög apelsiner låg och väntade på att bli skalade och det blev jag som fick den stora äran.
Pappa la i bitarna i maskinen.
Och tryckte på en knapp.
Mycket välfördelat arbete.

När han startade maskinen lät det precis som när jetplan startar och arbetet hade börjat.
Jag undrade vad denna maskin med sånt oväsen tillförde morgonmyset på åttiotalet.

Jag skalade och skalade, pappa tryckte på knappen och tittade förundrat och storögt på juicen som rann ut på andra sidan.
När apelsinerna var slut började han slänga i lite skal ("för smakens skull"), sen plutta han i några äpplen.
När han föreslog tomater sa jag stopp och fruktade vad mer han skulle föreslå; falukorv, kapris eller vad som helst men det fick vara bra så!

Imorse skulle jag smaka på detta mästerverk till apelsinjuice- helt egenpressad och säkerligen alldeles ypperligt god.
Juicen smakade skal.
Typiskt.