Hey ho ho ho!

Man ser förbi adventsljusstaken i fönstret ut mot den sena Decemberafton där snön sakta singlar ner och stjärnhimlen sträcker sig oändligt mörk.
Julklapparna är klara, än otroligt fult inpackade, än bortglömd(a) i en helt annan stad, men vad gör det i en tid som denna.
Det är väl insidan om räknas, även gällande julklappar.

Denna vanligtvis harmoniska men ändock traditionellt evighetslånga dag-före-doppare-dag var trots allt, allt annat än harmonisk.
Fylld med diverse missöden, nära döden upplevelser och total missär~ :

- Oförstånd ang. skolanmälningar
- Glömd julklapp
- Glömd gravad lax inför morgondagens julbord
- Staket som är i vägen när man kör bil
- Stol som står i vägen när man går
- Glas fyllt till bredden med vatten som står i vägen på bordet

(mer ingående detaljer vore här en överdrift med tanke på att det är min vardag, dagar som denna fullständigt fyller mitt liv och man går under beskrivningen "korkad, tom och glad")
~så tar även denna dag snart slut, och om ynka femton minuter slår klockan om till Julafton.
Dagen som barn världen över har väntat på (nämnas måste att det även finns vuxna barn),
dagen då allt är frid och fröjd (gulp hoppas jag?).

Jag önskar härmed alla mina läsare, vänner och familj en riktigt God Jul!

Tiptop tipptapp!

Förra året vid den här tiden före jul så hade jag som så många andra total julpanik.
Det är julklappar, det är julstäda, det är förbereda allt i sitt vanliga liv så att man kan glömma det för ett par dagar under jul vilket inkluderar att göra alla läxor, lämna in alla uppsatser och packa väskan för hemfärd.
Jag lovade mig själv att göra vad jag kunde för att nästa år inte skulle bli lika stressartat, och voíla!

Jag övertalade familjen om att hoppa över julklapparna i år, julstädningen fick räcka med "lätt dammtorkning" av hyllor och "snabb dammsugning" av golv (mycket slarvigt men ingen kommer märka!), jag pluggar inte och jag bor hemma.
Ingen stress, ingen panik för något... julen kommer glida förbi på tipp-tappande tomte-tår så lätt och behagligt!

TRODDE JAG!

Nej, en vecka före jul började glåporden komma haglandes över mig- Grinchen! Din lilla julklappshatare! Jehova! Sno inte vår jul! Vi vill ha julklappar, vi vill ha julklappar, vi vill haaa!!!

Suck.
Då var det bara att ge sig för denna armé av familjemedlemmar som nu absolut skulle ha julklappar i alla fall.
Rullar fram den fruktade julklappspaniken i år igen vilket bara kommer sluta på ett sätt:
Köpa julklappar bara för att.

Önskar mig demostrativt värdebevis från UNICEF för avmaskningsmedel i ett sista försök att visa min familj hur överdrivet och löjligt och tillgjort det är det här med julklappar.

En dag kvar till jul...

"Om allt är bra? Det är ju förfan snö ute, jag mår så in i helvete bra!"

På Torsdag ska jag på introduktionsmöte på en viss liten skidanläggning en mil utanför Sunne. Jag måste skaffa en rosa toppluva och en jumpsuite...



"Om jag mår bra?
Det är ju förfan snö ute,
jag mår så in i helvete bra!!"
-Chefen på skidanläggningen på frågan om Allt är bra.

Animal Planet.

Gårdagskvällen, vilket förövrigt var en fredagskväll, spenderade jag på ett julbord. Nä, alltså, jag åt ju inte på ett julbord själv... Jag plockade bort vad andra lämnade kvar av det de hade ätit av julbordet. Inte lika glamoröst, men ändock Julbord. Kvällen fortskred och man gick som en zombie mellan köket och festlokalen där man tog drinkbeställningar, plockade tallrikar och undvek de typiskt överberusade gubbarna som bara måste stöta lite på servitriserna. Efter ett par hektiska timmar från min del var stämmningen på topp för gästerna vilket kunde ses på deras danssätt: På bordet. Vinglandes.
Jag stannade upp för en stund, ställde mig längst bak i lokalen mot en vägg och bara blickade ut mot folkmassan som kunde liknas med en myrstack/ hårdrockskonsert. Julshowen uppe på scen började lida mot sitt slut och deras paradnummer var vildare än någonsin, men det blev då även publiken. Tänk er äldre män, eller iallafall femti- sexti- årsåldern som har druckit för många julöl, de drumlar runt, de skrattar och pratar allt för högt, de dansar runt som vildingar, stampar takten med fötterna i helt fel takt, står på stolar och vingel- dansar, står på borden och vingel- dansar. Det är mat och servetter och proslin överallt på golven, där ligger också en del tanter som fått i sig för mycket... Alltså det var helt Galet att se!! De som säger att människor inte är djur borde se det här.

Fast de såg ju onekligen ut att ha kul iallafall, och det är väl bra. (Om de sen kommer ihåg något aav det dagen efter är ett annat problem!)

Welcome to my world!

Skulle idag packa mer mig lite mat till jobbet.
Det fick inte plats i min väska (som för övrigt är nyinköpt, har en ofräsch färg men känns ändå bara som jag!) så jag skulle hitta en plastpåse att ha maten i.

Hittade inte mindre än 2 stycken (två!!!) VILA påsar; en stor och en liten.
ICA påsar är väldigt ute, bortsett från om du är en tant på 76 sådär för jag tror inte de bryr sig riktigt.
Och tror ni inte att jag gick och fick BESLUTSÅNGEST över vilken storlek plastpåse jag skulle bära maten i?
Jag la maten i den lilla påsen, jo det såg väl okej ut, men den kanske blev lite väl fullpackad... kanske borde pröva den stora påsen istället.
Hm.
Jo, nu får maten absolut plats, kanske lite för mycket gott om plats?
Äh, jag måste kolla hur det ser ut i den lilla påsen igen...

Mamma kommer in i köket, bara stannar och stirrar på mig där jag står i fullt bestyr med att byta påse, syna den noggrant från alla vinklar, för att sedan byta påse igen, och igen.
ÄNDA tills mamma får nog och rycker till sig den ena påsen och säger:
-Så! Nu har du inte så mycket att välja på, ta den lilla påsen. Hur svårt kan det va egentligen??

"Hur svårt kan det va?" Huh, du skulle bara veta!!!
Nu ska jag alltså bära maten i den lilla påsen.
Jag är så besviken, påsen ser alldeles för full ut.
Dumma mamma som tvingar mig ta den här påsen! (Visserligen är chansen ganska stor att den stora påsen fortfarande skulle sett alldeles för stor ut, men ändå...)
Färgen matchar iallafall den ofräscha färgen på min väska.
Det är ju bra...

Det snurrar i min skalle!

Hej.

Den senaste tiden har varit föga intensiv jämfört med de senaste grådaskiga höstmånaderna vilka har spenderats sittandes på min röv. Inte så spännande.

Jag har nu kört mycket bil, tagit massa road trips överallt i de värmländska skogarna.
Viktigt att nämna är den gången jag fick motorstopp på väg mot en stor, jätte läskig väg i centrala karlstad.
Som tur var hann jag aldrig så långt, vilket å andra sidan skulle spicat upp den här historien väsentligt, utan parkerade halvt om halvt på en gräsplätt/ cykelbana.
Efter en timme på telefon med min personliga bil councelor, pappa, kom vi fram till att jag (bilen) hade drabbats av en vanlig hederlig soppatorsk.

-Men berätta vad det är som är fel!!! (irriterad pappa som är trött på sin bilhandikappade dotter som inte kan ett skvatt om "motorer&sånt")
-Jo, nu vrider jag på nyckeln, och det låter bara duckduckduckduckwoooah... förstår du?
- Eeh...suck!

Jag har även börjat jobba som marknadsundersökare i Kd och har därmed ökad mitt nuvarande sociala nätverk med flera hundra procent!!
Man har ju alltid pratat om att man minnsann ska bli en gammal ensam tant med massa tanter, för det låter ju så mysigt... men efter alla samtal jag har haft med kattanter nu så är jag riktigt rädd för dom!!
På frågan Hur många personer består ditt hushåll av? så svarar de om deras katter gills.
En kattant sa så här på frågan Vad är er nuvarande sysselsättning? (där jag faktiskt förväntade mig det enkla svaret pensionär):
Om jag har en kattverksamhet i källaren, klassifikeras jag då till egen företagare?
WTF!! Vaddå för kattverksamhet i källaren kan man ju undra!
Hon kan ju arbeta med läskiga djurförsök och forska fram ett smittsamt virus för att kunna utplåna mänskligheten eller vad som helst, läskigt!

Jag har också försökt bearbeta min skånska- skräck genom att lyssna på Familjen. Det har funkat bra fram tills nu då jag dagligen måste tampas med griniga gamla skåningar:

-Halleå?
-Ja hej! Mitt namn är Emelina och jag ringer från ett marknadsundersökningsföretag och...
-Va faen viell due?
-Öh, jag... skulle vilja göra en intervju om...
-NEJ FÖER HELVEITE!!
-Oh... okej, tack ändå?
-...idioet!
KLICK!

Jag har även träffat kompisar, i förrgår var jag och mina lill-lördags-party-sugna-vänner på Score för att dränka alla possibla sorger, men efter en biljardrunda och en förgäves väntan på "folket" som skulle strömma in drog vi till McDonalds istället för att tröstäta.
Sugna på äventyr (läs: fjortis-) smet vi ner i bion där vi av ärligt misstag råkade riva ner en affisch varpå vi fnittrande sprang därifrån, nöjda med vår grova vandalisering.
(Hej jag heter Munken och jag är 8 år!)

I Fredags gick jag till tågstation lite tidigare än planerat efter vad som tycktes vara timmar av planlöst traskande på stan i jakt efter en födelsedagspresent till min far som i födelsedagspresent önskar att han slapp födelsedagspresenter, och tur var väl det annars skulle detta aldrig hänt:

Precis innanför dörrarna på station står en man, bredvid honom står en betydligt längre man. Jag tycker mig känna igen dess två och skiner upp i tron om att de är mina vänner.
Då plötsligt slår det mig, det är ju för tusan Filip&Fredrik!
Ja, ni vet de som är kända.
På TV.
De som har vart med i... Filip&Fredrik Slåss (?).
I alla fall, det var ett stort ögonblick för mig!

Igår kväll serverade jag hungriga värmlänningar på ett julbord, jag sov som en stock fram till elva i morse och sen dess har jag suttit i min pyjamas.
Det är tufft att ta sig tillbaka in i arbetslivet efter ett tag på avbytarbänken! (Obs! att jag använde en sport- association, kan detta vara början till mitt stora planerade sportintresse jag hoppas bli drabbad av snart?)

Hejdå.

Det är inte vilken Fredag!!!

Här om dagen, närmare bestämt i fredags, var en mycket trevlig dag av många anledningar, närmare bestämt av tre anledningar.

Först och främst hade jag ett socialt liv bestående av IRL/ telefon- kontakt med folk från både familje- vän- och pojkväns- sektorerna. (-Gööött mos!!)

Sedan råkade jag ta körkort!
Råkade är rätta benämningen med tanke på hur dåligt jag körde upp men hur lite av det som min uppkörningskontrollant verkade uppmärksamma.

Sist men inte minst så fick jag ett telefonsamtal från ett företag som jag har sökt jobb hos.
Det är inget speciellt, extraordinärt "vill-ha"- jobb direkt, utan ett helt vanligt marknadsundersökningsjobb.
MEN! Det är ett jobb!

Klockan var alltså runt 18- tiden på fredag kväll och med de flesta familjemedlemmar samlade skulle vi ha fredagsmyyyyys samt en Oj-vad-chockerande-,-Emelina-har-tagit-körkort-middag.
Jag hade precis satt mig ner och med gaffeln i ett järngrepp skulle jag just hugga in på den rykande, doftande köttfärslimpan á lá hävven.
I exakt det ögonblicket då köttfärslimpan (nu uppslevad på gaffeln) var centimetrar från min mun, ringde mobilen.
Satt orörlig.
Andades inte.
Satt med öppen mun, gaffeln i luften.
Dreglade lite.
Tvekade.

Skulle jag svara? Skulle jag äta?
Kastade plötsligt tillbaka köttfärslimpan på tallriken med ett schlaff! och rusade argsint mot mobilen på övervåningen som störde min middag.
- Hallåååe? flåsvrålade jag mot personen med det okända numret, torkade bort saliven från mungipan och svetten i pannan.
-Ja, hallå? Jo. Hej. Hehe (osäkert skratt). Det är från det här företaget som du har sökt jobb hos. Jag skulle vilja göra en telefonintervju med dig, går det bra eller är du upptagen? säger mannen med mycket proper röst på andra sidan tråden.

Det han säger verkar inte riktigt gå in i huvudet på mig.
Jag tycks liksom inte förstå vad den här mannen vill.
Genom att ringa mitt i min första tugga på köttfärslimpan har han inte bara stört mig i min firar- middag den här fredagskvällen, han har stört hela min underbara dag med socialt liv och körkorttagande.
Jag flåsar lite till, tänker på den goda maten som kallnar på min tallrik, och säger till slut:
- Njaa, jag äter mat.

(...)

#!%¤&?!! Va tusan, så säger man väl inte!
Nej, det gör man verkligen inte när man får ett tillfälle att bli intervjuad för ett jobb.
Och absolut inte i DESSA tider med diverse ekonomiska kriser, både i världen och i min plånka.
Som tur var, tack och lov, så kom vi överens om att han skulle ringa tillbaka om ett tag så att jag kunde äta den där förbannande köttfärslimpan ifred.
Så nu ska jag få provjobba. Grymt!!
Antingen hade jag tur, eller så är jobbet inte det bästa. Men som sagt, vad gör det?

Fredagen slutade i alla fall mycket trevligt och lyckligt.
Som en orginaltecknad Disneyfilm på en omgjord folksaga- slutet gott, allting gott!

Ja ä e rekti raggare, raggare, raggare!!!

Åh det är verkligen underbart med småsyskon som har skaffat körkort.
Det har för mig inneburit en ökning på antalet gånger jag raggat med en himla massa procent.
Det går till på lite olika sätt beroende på vilken jag åker med.

Med syrran så gäller en vanlig bil, galet hög/ okontrollerad hastighet, lyssnandes på 60- talshits på kassettband (endast singalong- låtar).

Med brorsan så blir det väl en högst 30kmh, kanske lite snabbare om det är nedförsbacke. Vad musiken beträffar så är det fullt ös- medvetslös på högtalarna/ bassystemet som gäller och alla låtar innehåller ord så som (varning alla känsliga personer)
-Balle
-Fetta
-Ronka
-visa mig din...
Brorsan äger nu också Sunnes första epa med tillhörande skidbox.
Mycket praktiskt om man ska åka på skidresa, eller om inte alla får plats i bilen...

Konversation i epan mellan två låtar:
-Får jag dunka plåt? säger jag med förväntansfulla ögon på min brorsa.
-Nej är du knäpp eller? svarar brorsan barskt.
-Tack brorsan! säger jag glatt och börjar veva ner rutan.
-Nej för i helvete!! ropar brorsan i förtvivlan.

För sent.
Jag är redan igång med den oh så roande plåtdunkningen/vrålningen av sångtexter (läs ovan) ut genom fönstret.
Att jag inte har upptäckt denna fantastiska syssla förut!!!

Varje gång en raggarbil har kört förbi mig så har jag funderat på vad syftet med alltihopa är- liksom hela deras livsstil går ut på att köra upp så mycket bensin som möjligt, lyssna på så hög musik som möjligt och dunka bilen alldeles, alldeles bucklig.

Visst, nu när jag har prövat så har jag väl kanske inte kommit på själva syftet med det, men det behövs inte för jag är definitivt fast.
Jag har bestämt mig.
Jag har kommit på mitt kall här i livet.
Jag ska bli raggare.

Jag trodde alla vuxna Älskade tråkiga kanaler som tvåan!

Idag hände en underlig sak.

Jag satt i godan ro med min kompis Pappa och min andra kompis Pappas Gubbkompis och tittade på TV.
I total provokation och på det gamla goda retstickehumöret som jag brukar drabbas av ungefär 47 ggr om dagen så kopplade jag (bytte kanal) till MTV, just för att gubbar vanligtvis inte brukar gilla sånt.
Trodde jag, men se va fel jag hade!
Nä, helt plötsligt blev det ett himla liv och tjatter på mina nya vänner och de tittade nu till min stora förvåning med stort intresse på Brooke Knows Best.
Helknäppt!

Hur som helst, historien är inte slut där!

När programmet var över kopplade pappa till 2an där rapport var i full gång.
(MTV är alltid bäst i lagom mängder, det kan till och med jag hålla med om.)
Nu, nu kommer jag till klimaxet på min historia...
Hör och häpna, både Pappa och Pappas Gubbkompis somnade!!!
Gubbkompisen snarkade till och med, högt och ljudligt.
Så där satt jag alltså, med

• en fet katt i mitt knä- sovandes
• med en bortskämd hund i soffan- sovandes
• med kompisen Pappa- sovandes
• med kompisen Pappas Gubbkompis- sovandes
• tittandes på rapport. PÅ TVÅAN!

Yey livet leker liksom! What's up med att sova framför TVn förresten? Stor idè att sitta där då om man inte kollar... Det är ett himla PensionärsGöra egentligen- sova framför TVn.

(Instickare/ historia i historien: Mamma brukar köra med den gamla klassikern att hon sitter och sover framför TVn, och när man frågar om hon inte ska se på filmen så snarkar hon till och säger: Jag hööör! Dock funkar inte den repliken lika bra när vi ser på en till exempel fransk film... Om inte mamma har en hemlig talang för franska vill säga!)

Tvåan är för övrigt världens tråkigaste kanal som ingen skulle sakna om den togs bort. Pappa och Gubbkompisen skulle inte märka något i alla fall.

Klockrent!

"Even a retard with a pogo stick can get laid here lol!"

- American friend about being

single in Morehead, KY

and it's possibilities.

Hej vagel, hemskt mycket hej!

Försäljare är ett folk för sig.

Jag var på Mårbackas julmarknad idag.
Han som säljer bröd börjar plötsligt klaga på sin vagel i ögat, varpå han kliar sig rejält i ena ögat och återgår sedan till att skära upp bröd.

(...)

Nä, jag vet inte vad som toppar en skicklig försäljare alltså!

En ny mobil skulle lugnt lösa alla världsproblem.

Jaha vad gör Munken om dagarna? kanska ni undrar.
Jo, jag pluggar körkort som en galning, träffar en och annan (nä, bara en faktiskt) kompis, ritar, söker tillfälligt jobb, bakar, hänger på ICA, ser på TV och hör konstiga vrål i skogen när jag går långa skogspromenader i regn/ snö (det var lugnt ett sånt där rådjur med huggtänder).
Inte så underhållande för er att läsa om kanske.

Därför har jag komponerat ihop en liten lista på aktuella ord som T9- ordlistan i min mobil inte kan stava till.

• Snöar
• Slaskigt
• Kombo
• Dret
• Mört

Mobilen tycks inte spara de ord som jag lägger till heller, utan jag måste stava om dem för varje gång jag vill använda orden!! (Jo, de används ganska frekvent)

Ja, vilka knasigheter!

Jorå, så att!

Haha!
Jahadu, världen är allt för rolig ibland!

Hörde ni till exempel talas om den där nyheten för någon dag sedan som handlade om presidentvalet i Afghanistan?
Jo, de skulle ju göra ett omval därför att det hade förekommit valfusk.
Men nu kom de på att "Vafan, det är typ ingen idé" för att det finns ju bara en kandidat- den redan sittande, nuvarande presidenten!!!

Så sjukt underhållande!
(Eller har jag missuppfattat? Jag måste ha missuppfattat, detta kan inte ha skett liksom!!)

Det går precis lika bra med selleri!

Va?
Är det frost på marken?
Satan i gatan, det är ju för bövelen jul snart!

Äta pepparkakor med blåmögelost på tills du storknar.
Räven raskar över Frosty the Reindeer!
Drick glögg- helst 5 koppar om dagen. Har inte doktorn sagt att sånt är bra? Typ, blodförtunnande?
Nu tändas tusen julskinkor som rymt!
Lyssna på julsånger tills öronen blöder och ber om att bli skonad från ännu en timme av Gläns över sjö och Strand på Repeat.
Tomten jag vill ha en riktig Rudolf!
Här måste julstädas- eller nej, plocka/ göm undan grejer lite halvhjärtat och vänta med grovstädningen till nästa år.

Juldekorera, julpynta, julbaka, juljuljul!!!

Vänta lite, vilket datum är det förresten?
Jaha... jahadu, det är visst 56 dagar kvar tills julafton.
Två månader, jaha ja.

Note to self: Få inte julpanik7 julångest för att det är frost ute.

Gör inte idag, det du kan göra imorgon.

Halva veckan i Kd.
Flera timmar på caféer.
En hel dags högskoleprovande.
5 dagar utan FB.
Äntligen fått socialicera mig igen med underbara vänner.
Det ska inte vara 2 veckor mellan varje gång man träffar någon man känner som inte råkar vara mammi eller pappi.
Suck.
Och nu har en hel uppsjö av kontakter i Norge poppat fram också.
Det är ju suveränt.
Undrar bara varför jag inte gör något.
Nu liksom.
Jag skulle ju sparka mig i kragen och ta mig i arslet, eller hur det nu var.

Som under hela IB skjuter jag fram på saker som egentligen borde göras nu, men tänka sig... Jag klarade I fkn B, då borde jag klara av annat livsgöra också. (Någon annan dag.)

Måste. Ha. Gohohodis!!!! (Ovanligt stora pupiller, spasmer i fingrarna och dregel i mungipan)

Ja.
Jag erkänner.
Jag är godisberoende.
Totalt jäkla gravsockersugen.
Hela tiden.
Det är min last här i livet.
Sorgligt, jag vet.

Så i fredags fick jag för mig att göra något åt min svåra situation, som så många gånger förr.
Skillnaden denna gången har varit att det hittills funkat.
Har baskemig inte ätit godis/ sött/ socker på 4 (låt mig repetera: fyra) hela dagar!!!

Förut fick jag världens relapse (återfall?) dock.
Jag var bara Tvungen att ha en chokladkaka.
Vad som helst, bara det var choklad!
(Hjärnaktivitet i stil med Chokladchokladchokladchoklad!!!!)
Gick till Ica, klockan var sent.
Började få lite dåligt samvete redan när jag satte på mig fulstövlarna och kaninmössan.
Ska jag verkligen?
Jo, jag skulle ha choklad.

Kom fram till Ica och det första man ser är massa bullar och kakor.
Gick hylla upp och hylla ner, bara tittade på alla förpackningar med underbara små söta kakor och vackert dekorerade bakverk.
Nej, jag kan nog inte...
Samvetet kickade in igen.

Styrde min kos mot kassan, "var tvungen" att gå förbi godishyllan.
Där fanns chips, lösgodis, de efterlängtade chokladkakorna av alla dess slag, glass i stora lass, nötter och sånt som brukar finnas på godisavdelningen.
Jag dreglade.
På riktigt.
Jag måste ha sett ut som en grottmäniska som inte fått mammutkött på tre frusa årstider utan behövt leva på frukt eller grönsaker eller något annat mindre gott/ nyttigt.
Jag grymtade, jag dreglade, jag var okontaktbar.
Jag spenderade nog kanske en kvart inne i butiken, bara stapplandes runt hyllorna med godissaker, drog in alla lukter och intryck och och...

Ut kommer jag till slut med en påse apelsiner i näven.
Jag kunde bara inte.
Jag kunde inte förstöra tre och en halv dags slit, för en liten konserveringsmedelsfylld, finngivande, rynkutfyllande chokladkaka.

Jag är patetisk, ah...
Men jag är en vecka och tre dagar ifrån mitt ack så godisfria liv! (För visst står det i alla tidningar att man inte känner något godissug efter två veckor utan? Eller håller jag på att bli lurad här???!)

Munken Passions Otroliga Förskylning!

Svininfluensa eller inte- alla blir sjuka på hösten.
Så är det bara.
Vetenskapligt bevisat tror jag.

Själv blev jag ett fall för ca en månad sedan.
HejHopp! tänkte jag, nu har jag gjort mitt för detta år, men icke.
För 5 dagar sedan fick jag hosta, detta följdes av nästäppa, ont i huvudet, ont i magen, värk i leder och avslutades med två dagar av konstant trötthet.
I exakt den ordningen.
Är det bara jag, eller låter det inte som om min förkylning gick baklänges?
Brukar man inte bli slö och hängig först, sen kommer resten lite sådär i etapper? Jag tycker bara det är skumt och har inte kommit på någon logisk förklaring till detta förkylnings- mysterium.
(En tanke slog mig att min förskylning, liksom Benjamin Buttons liv, gick baklänges, men jag slog snabbt bort tanken med en annan sägandes att Benjamin Buttons liv bara var en saga och min förskylning var Verkligen ingen saga, I can tell you that!!)

Jo. Det var allt jag ville säga.
Tack.

Idag är ingen glad dag. Inte alls.

Gubbelubben min lilla Nissepisse. <3

Stockholm ToR.

Den gångna helgen har varit en fyra dagars flykt från det allt för gråa vardagslivet hemma i Värmland till den Ljuva huvudstaden Stockholm.
Som vanligt på resor som denna händer det otroligt mycket mer än vad det gör hemma, och det finns helt enkelt ingen plats/ tid/ ork för en utförlig beskrivning av alla upplevelser, så här följer en (ändå relativt detaljerad) lista.

Jag har...

- Spenderat tid med min storasyrra och Erik på Färingsö och bott i deras lilla hus vid Mälarens strand.

- Fått rida häst, 2 gånger, varav en gång på en islandshäst.
I skogen.
Utan stigar.
I enochenhalv timme.
Jag kände mig som en Lycklig Frodo i Trollskogen.

- Haft sitt/ ligg- svårigheter pga otroliga rövsmärtor. (Jag brukar säga att Om det gör ont att fisa, då har man inte ridit en häst nog många gånger i sitt liv för att kunna rida en islandshäst...)

- Skrattat, myst, filosoferat, diskuterat, sett på film med syrran... allt över olika versioner av Likör 43 drinkar.

-Funderat över vad man gör när man ska köra om en cyklist med bilen.
Har kommit fram till, efter lång diskussion och många förslag, att en piska är nog rätta redskapet för att förvarna cyklisten om en omkörning. (...)

-Gått en introduktionskurs i inomhusklättring med Frida tack vare Erik The Climber.
Att ta sig upp är alltid lätt.
Nästan för lätt när man sen inser att man sen ska ner, och att "ta sig ner" innebär att man faktiskt måste släppa väggen och helt förlita sig på personen i andra änden av repet.
En person som (tyvärr) råkar vara en lika mycket nybörjare som en själv. (Jag skriver detta blogginlägg själv, i.e. jag överlevde!!)

- Dragit ett varv på stan med Frida, dragit hem till Frida, powernappat hos Frida pga hastig sömnighet (?), gjort en partylåt- lista hos Frida med superhits så som Stockholm i Mitt Hjärta och alla bra låtar med Torgny Melins vilket höjde partystämmningen till max, gjort en pastasås på måfå med allt vi kunde hitta i skafferiet.
Typ.

- "Stått på listan" och kommit in på Café Opera (nej, man ska tydligen kalla det för bara "Caféet" nu för tiden).
Stureplanbrats överallt, coolt tak, modeshow med mycket plastboobies och anabolabiffar, skrämmande dyra drinkar, skönsköna typer att dansa med.
Hela natten.
Kom nog hem lagom till frukost.
Kuuul!

-Vaknat med smärtande knän och blåsiga fötter.
Hur jag nu dansar, med tanke på den knä- smärtan jag hade, vill jag inte ens tänka på men det kan ju inte ha sett snyggt ut iaf. (Gulp!)

- Fikat.
Älska Làtte!

Och nu till en helt annan historia:

Jag sitter och försöker sova på bussen på väg hem när en kille slår sig ner bredvid mig.
Han hette Gabbe, kommer från Karlstad och var otroligt pratglad.
Han var 9 år.

När vi har pratat en lång bit utanför stockholm är vi så pass goda vänner att vi redan sitter och spelar "Singla Slant" på min mobil. (Jag vet, min mobil är gammal och Singla Slant var det häftigaste spelet. Singla Slant är för övrigt inget spel.)
Mitt i detta ringer Gabbes mobil, det är hans mamma.
Efter en kort snackis säger Gabbe att
-Nej mamma, jag kan inte prata mer nu, jag måste... måste gå.
-Jaha, vad har du så bråttom till då? svarar den allt för ovetande mamman.
-Jag leker med en flicka! säger Gabbe glatt och sneglar mot mig.

Fan! tänker jag. Måste han säga det så, det känns som om jag också är 9 år ju... "Flicka", jojo.

-Nämen jahaja! hör jag mamman sjunga glatt i luren i tron om att hennes lille son har träffat en söt liten flickekompis. Och hur gammal är hon då?
-Vänta jag ska fråga... Hur gammal är du egentligen? säger Gabbe och tittar på mig.

Åh skit! Vill bara sjunka ner i sätet. Mamman kommer ju tro att jag är värsta pedofieln om hon vet att jag är hela 19 år och sitter och spelar Singla Slant med hennes lilla oskyldiga son på bussen. Och alla tanter som sneglar på mig och väntar på att jag ska svara, kan de inte bara vända sig om och glömma bort vart de lagt glasögonen som alla gamla tanter gör? Shit, vad ska jag säga? "Jag är också nio! ... ser du väl. Vart är min Barbie?" Och så får jag låtsas leta efter min docka i väskan eller något så att jag kan gömma mig ett tag. Nä, va tusan...

-Gulp, jag är... Eh, höhö. (Kliar mig i bakhuvudet.) Nitton? Eller ja, nyss fyllda, i Mars typ. Typ!! Inte gammal alls! Rena barnrumpan! Hihi vad barnslig jag är!

Man kunde höra mammans röst tonas ner i en allvarligare stämma, typ Jaa..ha. Jaha. Jahadu jaja. Okej men jaja du. Men... vi hörs va! Klick! Beepbeepbeep!

Tanterna gav mig en sista mörk blick, typ Vart är denna värld påväg?, innan de vände sig om igen och återgick till sina korsordstidningar och Gabbe var redan på min mobil i full färd med att Singla Slant.
Jo men så att.
Annars var det en trevlig resa!

Vänsterextrimistiska kärringar som hatar alla män?

Av ren nyfikenhet och lite på chans nappade jag och mamma på en annonsruta i förra numret av SunneNytt.
Det var Kvinnojouren i Sunne som kallade till ett möte för intresserade.
Jag hade ingen aning om att det ens fanns en kvinnojour i ett litet samhälle som Sunne, än mindre vad en kvinnojour gjorde.
Vi går dit och kollar läget, i vilket fall så får man fika och Gratis är alltid gott.

Så utan några som helst förväntningar började mötet.
En och en halv timme senare var jag säker; jag vill också bli en jourkvinna och kanske kunna hjälpa andra.
Jag sitter bara på min röv och kollar Fejjan hela dagarna ändå så någon nytta kan jag gott göra här i världen.
Nu följer några utbildningsdagar under hösten vilka jag ser mycket fram emot.

Och just det ja, de försäkrade oss om att "de minnsann inte är några vänsterextrimistiska kärringar som hatar alla män. Nä, män är allt bra att ha!"
Det var väl för tur, nu har jag i alla fall det klart för mig liksom.

Vad är en dag på Mârten när man kan plocka i turistbroschyrer?

Jag är så paff.
Helt mållös.
Det känns så overkligt, det som nyss hände.

Jag hälsade lite halvhjärtat till postgubben som var på jobbet att han skulle ha en Trevlig helg! och jag måste seriöst ha hört fel, men jag tror att jag fick svaret Hej på Mârten!

(...)
Nej.
Nejnejnej så kan det verkligen inte ha varit, det finns väl ingen normal människa som hälsar så?
Det har varit en lång dag på jobbet, jag måste ha hört i syner.

Att svänga höger, ellet inte höger. Åt vilket håll nu det är åt.

Tänk alla alternativ man har i livet.
Alla valmöjligheter.
Vissa tycker det är jobbigt att till exempel köpa tandkräm och får alltid lätta ångestattacker när de står framför hyllorna på ICA med rader av olika tandkrämssorter.

Jag däremot, får beslutsångest när det å andra sidan finns få alternativ.
Typ två kanske.
Typ, höger eller vänster.
Färjan 3 eller Idol.
Kolla Fejjan först eller kolla bloggar först.

Eller
Likör 43 eller Likör 47 med mjölk i baren.
Grejen med det här är bara det att en utav dessa alternativen är påhittad.
Den finns bara i min fantasi.
Och varje jevfla gång jag försöker beställa en sådan här drink, så råkar det alltid bli den med det påhittade talet.
Skillat, jag vet.

Sist så hände det i baren på Selma där jag och det, till skillnad mot alla andra gäster, väldigt unga gänget skulle ta oss en drink.

-En Likör 47 med mjölk tack! riktigt ropar jag ut sådär ungt och självsäkert och kaxigt.

Bartendern bara tittar på mig med en blick typ: Men lilla vän då, goshigoo, ska du inte ha en varm kopp Oboy istället, så kan jag sätta på barnkanalen där borta på Tvn och hämta en liten filt åt dig?

Mina coola vänner suckar tungt åt mig och vänder sig sakta om; Åååh inte nu igen, att hon aldrig lär sig vilket tal det är!!! Hon får oss att verka så typ ocoola asså bah!

De kostymklädda businessmännen sveper snabbt sina cognac- glas, beställer in ett nytt och tänker högt till varandra att:
Dagens ungdomar ujuj- och de ska ta över världen efter oss. Det kommer ju gå käpprätt... Ja eller hur!! och så skrattar de med hesa ciggarrskratt.

Ärligt talat är jag nu i skrivande stund faktiskt lite osäker på om det heter Likör 43 eller 47.
Men jag får väl bara fortsätta att chansa.

Synd bara att det inte går att chansa på vilket håll som egentligen är höger eller vänster när man till exempel övningskör.

Synd för tanterna som vill gå över gatan alltså.

Pjux.

Titta på dina skor.
De ser ditt liv ur ett helt annat perspektiv.

De vet allt du inte har en aning om.

Till exempel vad du har trampat i.

Strumpskor.

Cha- ha- harlie!

Dagen spenderades som extrainsatt specialstyrka på turistbyrån när cheferna drog till Danmark.

Jag slog på stort, kan man säga, gällande min klädutstyrsel.
Det var elegant, det var strikt, det var receptionistvarning så det tjöt om det.
Det var vit skjorta under mörkblå kofta, liten sjal knuten tajt runt halsen, respektingivande smink samt frisyr (liten knut- ville ha Stor knut men hårmängden tillät tyvärr inte) och ett par mycket sofistikerade örhängen.

Den egentliga anledningen till min energiska upprustning av mig själv (efter veckor av förfall aka arbetslöshet) var kanske mer som att rusta en sköld mot det jag såg i spegeln i morse.

Vaknar, duschar, kollar spegeln, vänder mig om.
KOLLAR SPEGELN IGEN och ser med förfasan vad mina ögon bara hann se en glimt av men liksom inte riktigt registrerade ty det såg så overkligt ut:
En fet jävla finne, precis mellan ögonen.

Det ser så sjukt jävla kul ut och jag skrattar högt och galet tillsammans med folk som jag möter på stan!

Jag ser ut som en indier med en röd prick i pannan.
Jag ser ut som en unicorn vid namn Charlie.
Jag ser ut som en snorig tonåring med en finne i fejjan!!!

Därav mitt stora engagemang i att piffa upp det som kunde piffas till.
Piffpiff!

Sug.

Nej.
Jag fick inte jobbet i fjällen.
Tur det, jag hatar nämligen fjäll.
Absolut a v s k y r fjäll.
Då skulle det ju aldrig gå för sig att jobba på ett liksom.

Jag och min syrra ska i protest mot "alla jobb som man söker men inte får", kasta bajsbomber på Stockholms viktigaste chefer och arbetsgivare av alla slag.
Bara så att de vet hur det känns liksom.
Sådetså!

"Dä ä som i en actionrulle, fast på rektigt!"

I brist på andra jämnåriga vänner, lika arbetslösa, sysslolösa och meningslösa som jag så har jag gett min kära mor titeln Bestie (jag hade en show som hette Munken's My New BFF, men det var bara mamma som anmälde sig så hon fick även lov att vinna).

Idag har vi skojat till det och planerat vår framtid som regissörer och filmmakare till vår nya film med den genomtänka, gripande och ypperligt exelenta titeln:

Polis, polis, potatisgris-
Helikopterrånarna.

I rollerna som rånar- gubbligan hittar vi
- Kurt Olsson, som med sin tidigare karriär inom spårvagn nu avancerat och är helikopterförare
- Stänkarn, som har tröttnat på att vara sidekick och
- Jönssonligan- Harry, han har bara en självklar plats i ett rånargäng som detta.

Polisernas huvudman alt. mansgris är den otrolige
-Mikael Persbrandt, han spelar mot
- Tina Nordström som är Mikaels högra hand samt älskarinna och
- den klassiska rollen som den bossiga polischefen är den lilla runda, skånska tanten i Stefan och Kristers sommarrevyer, vad hon nu kan tänkas heta.
Hjärnan bakom hela rånet är självaste Ernst Kirchsteiger som barfota i sin lilla lusekofta dricker hemmagjort té och ler sådär mysigt/ klurigt typ:
Jag har en plan, tajmad och klar... oh vilket underbart härligt té, vem har gjort det?
Just det ja, det måste vara jag, höhö!

Manuset har vi helt kommit på själva (host), och fast hela historien inte riktigt färdigfilad på så kommer filmen ungefär handla om att:
Gubbligan har en plan ("tajmad och klar blabla")-
- de ska sno en helikopter
- sprida falska rykten om sprängladdningar vid polisens helikpoterhangar så att de blir strandsatta på marken
- råna, inte en mesig värdetransport, utan självaste värdetransportcentralen
susa iväg i sin lilla helikopter varefter Kurt Olsson fickparkerar den bredvid en trädunge och de försvinner med alla pengarna
-Persbrandt och hans team kommer bli inkopplade och vi har inte riktigt kommit på hur detta kommer att sluta men vi kan lova er en massa dramadramaaction och annat smaskigt.
Total Beck- anda, fast med en liten Värmländsk bonn- knorr på det hela! Bam!

Visas på din bio inom kort!

Som grädde på mos- fast allt i min näsa då förstås.

Imorse ringde väckarklockan, jag vaknade med det gamla vanliga återuppstå- från- de- döda- rycket, stängde av väckarklockan och nös därefter 6 ggr på rad.

Jag vill bara berätta för världen att jag är förskyld.
Tack för att du lyssnat!

En pinne, två pinne, fiskpinne?

Jag och min stackars körskolelärare sitter i bilen och har eftersnack efter dagens strapatser på Sunnes vilda vägar.
Vi pratar om att man kan räkna ut att man har kört en kilometer genom att räkna vägpinnarna eftersom de (tydligen) sitter med 50 meters mellanrum.

- ...så hur många pinnar går det då alltså på en kilometer? säger min lärare och förväntar sig ett snabbt och självklart svar.
Totalt jävla matte- hjärndöd som jag är fryser huvudet till och jag drar till med ett tal som jag kände lät bra för stunden;
- Tio!
-Va nä? säger min lärare och sneglar misstroende på mig.

Min inre monolog lyder:
Skit!
Åh va typiskt att det var fel.
Bra gissning, men att gissa tar en ingenvart här i livet, har inte typ alla mina gamla mattelärare sagt det måntro?
Man måste vara säker på sin sak i matte.
Jag kommer då aldrig bli en bro- eller parabol- byggare.
Skit, han väntar seriöst fortfarande på ett svar.
Kan han inte bara säga vad det är?
MaydayMayday- paniiik!!
Jag vet inte svaret, jag orkar verkligen inte räkna...
Seriöst... SERIÖST!!!
Ok jag gissar igen, mina mattelärare till trots.
Hm kom igen nu Emelina, dra till med ett bättre tal; 10 är nog alldeles för lågt, det måste vara typ ungefär en sådär...

-50? piper jag fram nästan ohörbart efter en lång och väldigt tyst tystnad.
Jag förstod direkt jag sa det att jag hade fel, igen.
Jag förstod nog till och med i sekunden innan jag sa det att jag skulle vara off.
Way off.

Förstår ni nu min vardag som Tjejen som föddes utan den viktiga delen i hjärnan som gör att man kan räkna ut enkla matematiska problem?

Ett litet berg <3

Nyss hemkommen från Sveriges sköna fjäll kan jag inte säga annat än att jag är förälskad. "Fjäll är inte mjäll, fjäll är fint!" är ett uttryck som jag visserligen precis kom på, men som stämmer väldigt bra!

Det har varit en intensiv helg fullspäckad med hotellfrukost, fjällvandring, äventyrsbana, party i Afterski- stugan, delad fjällstuga med folk från hela Sverige, gratis drink- biljetter, 3-rätter middag, information om Tandådalen och Hundfjället, myr- marker, avslappnad intervju och massor, massor av sköna typer och annat underbart folk!

Att mingla med 180 personer är ganska slitsamt måste jag säga men efter den här helgen vill jag verkligenverkligenverkligen jobba i fjällen och kunna fortsätta lära känna dem och ta del av fjäll (min nya förälskelse ni vet).

Jag får reda på det på ons- fre och jag räknar med att inte få jobbet- det blir så jobbigt annars. Om jag inte får det så var helgen i alla fall en väldigt rolig upplevelse och jag är nöjd över att vara en av de få som faktiskt fick gå på intervju!

Djupet på mina tankar är beundransvärt, eh...

Mitt liv som arbetslös har gjort mig till en riktig livsfilosof.
Dagens hetaste tankegång har kretsat omkring det första målet på dagen- Frukosten.
Det finns flera olika slags frukostar som jag gillar som är liksom lite utöver de vanliga, dvs. fil och tråkiga flingor alt. en torr macka.
Detta måste jag dela med hela världen so here it goes:

1. Hotellfrukost- detta är den mest optimala, ultimala samt fenomenala frukosten på vår jord för där finns ALLT (utom det som listas nedanför vill säga).

2. Julaftonfrukost- Jag säger bara en slice av en nygjord julskinka på ett russinbröd dränkt i lite skånesenap: wow.

3. Födelsedagsfrukost- Varm choklad toppad med vispgrädde och tårta!!!

4. Slappisfrukosten/ dagen-efter-frukosten- PIZZA.

5. Sommarfrukosten- massa frukt och bär i lite fil, skall ätas ute i solen och värmen på altanen!

6. Amerikanska frukosten- Biscuites & gravy, sausage, fried egg, tomatoes, panncakes & maple syrup and a cup of hot black coffee.

Har jag glömt något?

Naturens lag är en jobbig lag om man är förföljd.

Nu börjar det hända igen.
Jag börjar stöta ihop med konstiga typer på stan som jag likt en ofrivillig magnet lyckas dra till mig och vilka bara måste prata med mig om allt mellan himmel och jord.
Hjälp mig mamma!

Igår passerade jag ett helt oskyldigt litet barn på trottoaren som lika oskydigt ville hälsa på min hund... trodde jag!
Barnet visade sig vara av den något (mycket) rastlösa typen som bara älskar att följa efter folk, i brist på annan aktivitet antar jag.
Tyvärr, måste jag säga, så hade jag ju lilla hunden Nisse med mig på promenad, och som ni kanske förstår så bidrog ju även lilla söta, storögde Nisse till att vi fick denna följeslagare.

Efter ett hastigt Hejdå! hade jag lyckats trampa ifrån henne en bit; jag var äntligen fri från denna Pladderfia.
Men långt bort i fjärran hörde jag klampande steg.
Jo, ta mig tusan att det lät som ett par flickskor som skuttade närmare och närmare då ljudet blev allt högre.
Satan! tänkte jag och försökte att gå ännu snabbare.
Nisses korta gamla ben verkade inte riktigt hänga med och rätt som det var så ryckte det till i kopplet; det var då dags för honom att skita lite.
Fan! Inte NUUU hundskrälle!

Flickan hann ikapp oss och stod och flåsade efter spurten.
-Hej! ropade hon glatt efter några sekunder.
-Mh... svarade jag bittert.
-Han bajsar! konstaterade hon och pekade.
Jag bara blängde surt på Nisse och det kan ha varit min fantasi men jag tyckte Nisse log och ryckte oskyldigt på axlarna... jag vet inte.

-Jag hann ikapp er!! uttropade hon sedan lyckligt och började göra en segerdans.
Lite oroligt för att någon skulle se mig med det där konstiga barnet slängde jag snabba blickar omkring mig.
Så var jag fast igen, med en gammal hund som är absolut tvungen att skita när situationen egentligen inte tillåter, och med en pratglad (så saliven sprutar), överaktiv och mycket irriterande unge som jag aldrig träffat tidigare i hela mitt liv.

Jag som bara älskar hundar och barn.
Blä!

Och helt plötsligt svämmar hjärnan över av denna underligt starka tanke:
Jag längtar verkligen till Mârten(helgen).
I kno', jag tycker också det låter helt galet knäppt.

Inte för att skryta men det är faktiskt jag som är Skogsmulles kusin.

På intervjuhelgen i Sälen ska vi vandra.
För det är tydligen sånt man gör i fjällen; man är ute i naturen.
Det känns som om man borde ha varit ute i skogen minst en frivillig gång innan man ger sig upp på ett fjäll, och av denna simpla anledning begav jag mig idag upp på Sunnes lilla Sundsberg (194möh).

Det var jag, min ettriga, korkade hund och mina fulaste skor som är minst en storlek för stora och ser ut som tegelstenskor från 80- talet. Dessa fula skor ska jag nämligen ta med mig till fjället så jag var tvungen att se till att de funkade som de skulle.

-Nu jävlar ska här vandras, muttrade jag och började min tur in mot skogen.
Jag valde stigar på måfå, vek av här och svängde där.
Stigen gick upp och sluttade brant ner, gick kringelokrokar och ganska rakt.
Sundsberget är nog det skogsområde som jag vistats i mest under min barndom med tanke på alla friluftsdagar, orienteringar med skolan, min karriär som scout och mammas envishet om att barn ska vara ute minst 2 timmar om dagen och få frisk luft.

Efter en timmes gångmarch var jag totalt bortvillad i storskogen.
Visserligen befann jag mig fortfarande på en stig, men exakt vart jag var hade jag ingen aning om.
Jag började tänka konstiga tankar om vad man ska göra om man
- råkar snubbla, bryter fotleden och måste få tag på hjälp
-möter en mäkta aggressiv älg som går till attack
-blir bortrövad av ett gäng polska bärplockare
och var det uppströms eller nedströms man skulle följa en älv för att komma tillbaka till civilizationen?

Det finns inga älvar på Sundberget, för trots min förvilelse så är Sundeberget inte stort.
Jag tror jag gick mest runt.
Runt i en cirkel.

Till slut kom jag fram till en skylt som pekade mot "Fågeltjärn/Utsikten" vilket blev min räddning.
Vid den vackra Fågeltjärnen såg jag inte mindre än
-1 stycke anka
-3 st trollsländor
-1 svart pelikan (alt. en träpinne?)

Utsikten ligger ganska lågt bort (eller den gjorde det när man var 10 år och hade betydligt kortare ben/ när man är 19 år men gått massa konstiga stigar som inte leder någonvart) och i tron om att vara den enda personen på toppen så blev jag förvånad när jag träffade på både lite pensionärer, barnfamiljer och en kompis(!).
Kul att se folk igen, och kul att se att Sunne minsann låg kvar där bortom talltopparna.

Tre timmar från det att jag började min vandring kom jag till slut hem igen, överlycklig av att se människor, bilar och att återigen kunna gå på en platt, rak, torr och totalt okomplicerad trottoar.
Skorna funkade bra (de har gått från en ljus färg till en mörk brun nyans jag tror de kallar "lerpöl").
Min orienteringsförmåga fungerade mindre bra, men förhoppningsvis släpper de väl oss inte lösa där uppe på fjället utan låter oss följa en guide under mer ordnade förhållanden.
Eller? (gulp...)

En helt vanlig TVkväll hos familjen Munkskunk.

Det börjar sakta men säkert dra sig mot de kallare årstiderna av året; fåglarna har slutat kvittra; hummlorna har slutat surra; träden börjar skifta i gult och mornarna är råa och dimmiga.
Bären är plockade och sylten är gjord, svamparna är hittade och pajerna är uppätna.
Hösten är verkligen här.

Något som vi i min familj associerar med hösten är TVkvällar.
Det innebär att man sätter på sig de fulaste men kanske också därför de mest bekväma kläderna man har (de nedärvda är de bästa), man tänder i järnspisen så att man svettas rikligt varje gång man är i köket, man tänder ljus- massor av ljus, och så blandar man till en varm dryck av valfritt slag- kaffe, te eller choklad.

För några dagar sedan hade vi en sådan TVkväll.
Allt var perfekt höstigt, skulle bara sätta på TVn först.
Svartvitt.
Vatusan?!
Byter kanal- svartvitt.
Startar om TVn- fortfarande svartvitt.
River i desperation av en normal färgskärm fram TVn och börjar rota bland alla sladdar och kablar på baksidan- drar ur, blåser bort lite imaginativt damm, sätter tillbaka dem.
Kliar sig i huvudet, en svettdroppe börjar sakta rulla ned för pannan- varför måste spisen alltid brassas på högsta värme, vava??

Får en vision om hur man lyfter upp fanskapet på raka armar och slungar det tvärs över TVrummet förbi den perfekta lilla familjen som ska ha den perfekta lilla TVkvällen.
Hoppar sedan efter TVn med en yxa i högsta hugg som man inte är rädd att använda på naughty TVapparater som INTE VISAR FÄRG!!!

Tar djupa andetag- lugnar ner sig.
Suckar och inser läget.
Tvkvällen kommer att bli svartvit, TVn är verkligen trasig.

Pappa tyckte i allafall att det var "Mysigt- det är som förr i tiden".
Detta fick mig att inse hur gammal min pappa egentligen är.
Minst 83 eller något.

Fjäll, kjell, skäll, snäll, mjäll.

Dagens stora händelse: Jag har blivit kallad till intervju i Tandådalen! Fränt om du frågar mig, eller snarare It's my ticket outta here!
Hoppas verkligen på att kunna byta mitt bondhåleliv till ett riktigt fjälliv!
Jag menar, jag som är så mycket för naturen, och jag som åker så mycket skidor... eller hur var det nu jag skrev i det personliga brevet?
När jag hörde att man ska åka dit upp över en hel helg så var det första jag tänkte på SEMESTER! Fast vid närmare eftertanke så kan jag ju inte åka upp dit och förslappa mig, nej jag måste ligga på topp för jag. ska. ha. jobbet.
Stirrar stint på något i fjärran, rynkar näsan och morrar lite* (Det är mitt determined face).

Scrollade igenom min blogg lite grann och hur kommer sig egentligen denna blogg- hysteri om Edward Cullen?!
Jag får en känsla av att någon är omedvetet besatt här, but I dunno...

Den naturliga looken- om man är en hunk och heter Edward.

Jag har tänkt på en sak. Jag vet inte om jag nämnt detta tidigare, jag får då be om ursäkt för upprepning, men denna tanke har liksom förbryllat mig mestadelen av dagen på min alltför folktomma arbetsplats.

Jag köpte tidigare i somras inte mindre än två stora flaskor hudcréme med märket Dove. De luktar underbart och det var visserligen av anledningarna till varför jag valde just dem, men den allra största anledningen var att de var med i en kampanj i stil med:
Köp två, betala för en, typ.
Right on! tänkte jag och handlade på, likt en hamster som sparar mat i kinderna kommer dessa två flaskor hudcréme räcka hur länge som helst!

Till min stora besvikelse/ förskräckelse insåg jag när jag hade börjat använda dem att jag glittrade.
Ja, ställer man sig i solen och slänger en blick på armen så är man så gott som blind på grund av de små reflekterande glitterbitarna i cremen.
Sug!
Ni vet när man retar folk genom att vinkla sin klocka i solen så att man bländar någon, så mycket bländar jag och min glittrande hy alla i min omgivning, inklusive mig själv, genom att bara vistas solen alt. ett väldigt upplyst rum.
Jag lyser till och med nästan i ett mörkt rum. Nästan!

I alla fall, det jag ville komma fram till var att jag här om dagen slängde den sedvanliga bittra blicken mot mina hudcrémes flaskor och läser något som jag nu inte fattar har kunnat undgått min vetskap. Det står, ganska ordagrant: "... gives a natural shimmering look".

Och det är det här, mina vänner, som har tagit upp större delen av min hjärnverksamhet idag- för sen när blev det naturligt att skimmra!?

Alltså jag bara undrar.
Man har ju hört talas om vampyrer som glittrar i solen och så men man kan ju fundera över om Dove- tillverkarna har fattat att Twilight inte är mer än en påhittad saga. (!!!)

Jag undviker numera alla produkter som verkar det minsta misstänkta om att innehålla glitter; till min egen, såväl som till min omgivnings största trevnad.

"Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort."

Gårdagens stora händelse var synen av en förvirrad man som gick in i en dörr.

Bitter och allmänt hatisk mot världen likt Dvärgen i Per Lagerqvists roman med samma namn satt jag på tågstationen i Kd och väntade på rälsbussen som skulle ta mig upp till dear ol' Fryksdalen igen.

Sista dagen i veckan var det och biljettkassorna på stationen var stängd.
Den förvirrad mannen tänkte nog inte på det.
Inte heller verkade han tänka särskilt mycket på att skjutdörrarna han raskt stegade emot faktiskt inte öppnade sig, utan var lika stängda som de alltid är på Söndagar.
Bang!
Han klev rakt in i dörren och studsade tillbaka med en förvånad min.
Han tittade sig oskyldigt omkring och la på ett nervöst skratt.
Kliade sig lite i huvudet och gick ut igen.
Pucko!
Nöt!
Om man ser en skjutdörr som inte öppnar sig när man går emot den, ja då fortsätter man inte att gå!
Ja som sagt, det är kul att klaga på andra, bara jag har rätt, eller hur var det Dvärgen tyckte? Det var en syn i alla fall.

Min lilla roadtrip till diverse Värmländska städer var en hit. Som en start eller en förberedelse mot livet som en riktig backpacker som jag planerar att så småningom bli. Säffle luktade skit, för bönderna höll på att gödsla sina åkrar, men annars var det en mysig liten stad, förvånande nog med tanke på vad man hört. Karlstad är ju alltid trevligt, och extra trevligt nu när alla (de flesta) vänner fortfarande är kvar. Ja, en riktig dunder- vecka har det varit! Jag är nöjd, fast som sagt även bitter på att allt är över och förbi.

Längtar redan till den 26e December!

Uteliggare Delux? Knappast!

Och som en skänk från ovan uppenbarade det sig en snilleblixt just när jag satt och fick gråa hår över mitt tältsängsproblem. Idéen stavas luftmadrass och varför jag inte tänkte på det från början vet jag faktiskt inte.

Men egentligen, hur korkad är jag egentligen: Jag ska bo hos syrran några dagar men exakt vart ska jag sova? Hm, jo jag baxar ner världens tyngsta tältsäng, ja vilken bra idé!

Inte!

Vilken annan mänska som helst skulle givetvis automatiskt packat ner en lätt madrass i väskan, helt osynlig från omvärlden och extremt smidigt att transportera!
Fatta va Uteliggare Delux jag skulle sett ut om jag skulle kånkat runt på en hel säng liksom, ujujuj!

Så min retoriska fråga verkar ändå ha fått sitt svar;
Hur transporterar man en tältsäng mellan Sunne och Karlstad på det mest smidiga, diskreta och snyggaste sättet?
Man tar med en luftmadrass istället.

Retorisk fråga

Hur tusan transporterar man en tältsäng mellan Sunne och Karlstad på det mest diskreta, smidiga och snyggaste sätt?
Jag har försökt klura på det länge men utan några större framgångar.

Det bästa sättet skulle såkart vara om man hade en Grekisk Gud till handa som kunde ta en på ena armen och tältsängen på andra och vandra ner över Värmlands bördiga landskap.

Ett andra alternativ skulle kanske vara en vampyr; helst någon som liknar Edward Cullen. Har fått för mig att de är ganska snabba och starka så han skulle säkert kunna skutta ner till Karlstad med både mig och en tältsäng på ryggen.

Jag har alltid sagt att om man ska resa med en tältsäng så ska man i alla fall resa med stil, och det gör man banne mig både med gudar och blodtörstiga blekfisar som heter Edward.

Tyvärr känner jag varken någon Grekisk Gud eller Edward Cullen så jag börjar komma fram till slutsatsen att det inte finns något riktigt bra lösning på min fråga.
Det går helt enkelt inte att transportera en tältsäng mellan Sunne och Karlstad på ett diskret, smidigt och snyggt sätt.
Det är kanske bara att inse det och ta tåget.
Vad vet jag.

I och för sig... Nu när jag tänker efter så gick det en kille på min högstadieskola som sades ha en grekisk pappa. Vi kallade honom för Pokemón. Han är nog den mest grekiska person jag känner till, men å andra sidan tvivlar jag starkt på att han är en Gud så nja... Nej förresten, nej verkligen inte.

Jo men så att...

Jaha vad jobbar du med då?

Jo förstår du, jag är proffessionell stolsfodrals- strykare och så är jag en redig hejare på att vika just stolsfodral också.
För det är sånt jag gör på jobbet.
Stryker.
Och viker.

Stolsfodral; spyspy*.

Veckans uppenbarelse: Strumpa & toffla combined.

Var tvungen att springa in på ICA i förrgår.
Orkade inte böja mig ner för att snöra på mig mina skor.
Övervägde att ta mammas gröna foppatofflor.
Men nej, absolut inte.

Istället såg jag syrrans Intersportdojjor stå där i hallen.
Kollade ner på mina egna strumbeklädda fötter.
Tittade på tofflorna igen.
Gulp. Ska jag verkligen? Ska jag, ska jag?

Tänkte å ena sidan på hur bekvämt det skulle vara att slippa böja sig ner och knyta skor.
Tänkte å andra sidan också på hur strumpor i tofflor startar min kräkreflex.
Utan att tänka vidare smög jag snabbt och smidigt i fötterna i tofflorna och hasade iväg.

Jag gick alltså till ICA i syrrans intersportdojjor.
Med strumpor.
!!!

Det är nästan allt jag har varit emot i denna värld:
Tofflor/sandaler med strumpor i.
Rasism också förstås.
Och sportevenemang som visas istället för Desperate Housewives.
Men i alla fall.

Har aldrig fattat charmen med strumpor i tofflor för det ser totalt avskräckande ut, men nu när jag har prövat...
Det finns inget annat jag hellre vill vandra runt i; strumpor i tofflor är ta mig tusan det goerst som finns!

Det var så underbart, så jag gjorde en favorit i repris när jag "sprang in på ICA" igår också.
Luftigt men värmande.
Samtidigt liksom.
Helt klart det bästa av två världar!

Where is the sun? Durududu! (Here comes the sun- melodi)

Visst är det väl så att varje år (de senaste tolv åren iallafall vad jag vet), så har det varit absolut fantastiskt kanon- väder runt skolstarten!
Ett riktigt dunderväder som bygger på Skolstartsångesten till max när man tvingas gömma sig inne i den mörka, gråa skolbyggnaden och bli retad med en stark solstråle som lyckas leta sig in i de annars så dystra klassrummen.

I år tänkte jag att:
Jahaha, jag har lurat vädergudarna!!
För första gången på många år ska jag inte börja skolan, utan kommer kunna vara ute och njuta av den sena Augusti solen som man annars bara hör talas om.

(...)

In you face biaatch! Svarade vädergudarna som tyvärr inte var så lättlurade som jag hade hoppats på, utan de kopplade in sprinklersen och skapade totalt jäkla sugregnväder istället.

Det "underbara Augustivädret runt skolstarten" kanske bara är en illusion- det kanske ser underbart ut om man ser det inifrån en skola, men om man däremot ser det från utsidan så är det i själva verket helt vanligt regn.

Ibland vill man inte veta den bittra sanningen; man vill tro att tomten finns; man vill tro att man kan vara ung, smärt och smidig hela livet ut; och man vill tro att det finns ett underbart Augustiväder runt skolstarten.
Dret.

2009-08-23

Basic
Namn: Emelina Munken Passion
Ålder: Mittemellan de två åren någonting faktiskt händer på ens födelsedag (jag är 19)
Bosatt: I Harry Potter- skrubben hemma hos tossemor och tossefar
Djur: Alldeles för många hundar. En katt skulle räcka.

Just nu
Gjort idag: Jobbat, köpt en melon samt ätit en melon (samma som jag köpte faktiskt)
Låt på hjärnan: Lasse Stefanz- Du försvann som en vid, tårar föll från min kind
State of mind: "Korkad, tom och glad"
Antal myggbett: Endast ett (!)
Läser: Elle's TrendBibel Fall 2009/ Anton Tjechov's Noveller

Favorit
(Dagens) Disneyfigur: Trumpetkatten i Aristocats
Uttryck: Gött mos! /Dret! (beroende på om något är bra eller dåligt)
Sysselsättning: Facebook
Citat: Det gamla hederliga "Gör inte idag det du kan göra imorgon" funkar jämt!

Frågetecken
-Varför tror fransmän att alla andra i hela världen kan prata franska?
-Whats up med att gäss flyger norrut så här års?
-Vart är symaskinen och DVDn?
-Varför är jag skyldig biblioteket så mycket pengar hela tiden?

Insikter
-Klorin färgar strumporna ganksa drastiskt om man råkar spilla lite på golvet varefter man också råkar trampa i det
-Att alla syskon nu har flyttat ut betyder att man bor helt ensam med de där konstiga gamlingarna även kallade päron
-Havregrynsgröt är nog ätbart trots allt
-"Måndag den 24/8 är hösten här!" läste jag i en tidning.
Jaha liksom.
Tack för påminnelsen.
Verkligen.
Nu vet jag.
(...)

Att ta tag i det förflutna och reda ut hemska barndomsupplevelser

Håll det lilla livet i ena handen och kniven i den andra, sedan hugger ni huvudet av den strax bakom ögonen. Nu är det lätt som en plätt att dra bort den här biten på ryggen och här mina vänner, här ska ni suga! Sen är det bara att gå på klor och stjärten, lätt som en plätt!

Igår var det kräftkalas.
Jag säger bara en sak- fytusan för bajssträngar!
Bara ordet bajssträng får mig att blunda och rygga tillbaka.
Jag har endast ätit kräftor en gång tidigare i mitt liv.

Som tio- årig tös blev jag och farsan bjuden på lite kräftor hos min farbror BusBengt i Fjollträsk.
Kräftor, häftigt! Slaffs gluffs äta äta, gott!
Höll precis på att slurpra i mig en lång, saftig kräftsträng lång som ett spagetti då jag hör BusBengts kommentar: Du vet väl att det där mörka är en bajssträng Emma, bajs vet du... bajsbajsbajs!
Pryd som jag alltid har varit var detta en oerhört otrevlig upplevelse.

Nu, snart vuxengammal och allt, kände jag att det var dags att ta tag i detta hemska barndomsminne. Så igår, efter en intensiv bortkraffsning av allt som inte var kräftvitt så var det faktiskt helt ok att äta.
Ja, riktigt gott och väldigt trevligt!

På tal om att ta tag i gamla hemska barndomsminnen så såg jag äntligen på Den Oändliga Historien här om dagen och ja; det var fortfarande hemskt att se hästen drunkna i myren men jag hade ett bra stöd så jag överlevde.

Inga fler hemska mardrömmar om varken bajssträngar eller drunknande hästar i fortsättningen hoppas jag!

För jag är så himla cool- Två

Jag är nu kompis med både Magnus Betnér OCH Stefan Holm på fejjan.

Igår kom jag trea i minigolf mot jobbarkompisarna.
Vi var faktiskt fler än tre stycken, tro det eller ej.

För jag är så himla cool- Ett.

Jag har en vän som har en vän som har en vän.
Den vännen är vän med Babben Larsson.
På Facebook.

Den gamla goda tiden har visat sig vara allt annat än god... den var vedervärdig men är nu turligt nog avrakad!

Vill bara meddela världen att min pappa har haft en hockeyfrilla en gång i tiden.
Hockeyfrilla!!
Detta mina vänner, kommer jag från och med denna stund, och i alla argsinta diskussioner med pappa framöver, kunna använda emot honom.

Typ:

-Nej min dotter, du får inte tatuera in vår hund Nisse som en stor backpeace på din rygg.
-Men du har haft hockeyfrilla!
-Ja, okej då.

Eller:

-Nej min dotter, du får inte rymma din väg med en långhårig rockstjärna på en motorcykel.
-Men du har haft hockeyfrilla!
-Hm... okej, låt gå då.

(Jag har bildbevis om han mot förmodan skulle förneka detta brott mot mänskigheten).

Statistiken visar att de som firar flest födelsedagar också är de som lever längst.

Det finns något som jag har funderat över ganska mycket på senaste tid. Har aldrig riktigt tänkt på det förut, men nu får jag det inte ur huvudet. Jag pratar självklart om annonserna där det står något i stil med:






Vad är det för nötter som skriver en sådan tråkig annons? Va va? Jag gissar på att 95% av alla som skickar in en sån annons till sin lokaltidning heter Märta, Åke eller Lennart, de är 50+, (tyvärr) relativt ensamma och helt och hållet tigger om uppmärksamhet!

För först och främst, vem har så många kompisar som vill fira ens födelsedag, så att man måste skicka in en hel annons till självaste lokaltidningen? Bertil, 64 år i Sunne har runt en 13,000 vänner då, med tanke på att han prångt måste säga det till hela Sunne Kommun? (Fatta de som kanske skriver i NWT då!!)

För det andra... vem kommer ihåg andras födelsedagar egentligen? Jag kommer knappt ihåg min mammas födelsedag, men om jag däremot skulle bli påmind om det genom en sån här annons skulle jag ju nästan (tvärtom till vad personen i annonsen ber om) vilja gratta personen... bara lite grann!

Jag har hört mig för lite bland vänner och bekanta om deras åsikt angående de för mig mystiska annonserna. Ingen hade direkt funderat på dess existens för ärligt, vem läser ens dessa enformiga annonser? En teori kan väl vara att det är tradition. Det hör liksom till att publicera en sån här annons när man kommer upp sig i åren.
Men varför man nu gör så... Det kunde ingen svara på.

En skog, en hund och en provanställning!

För att lugna ner mitt stressade lilla psyke igår så övertalade jag pappa att följa med mig ut i skogen och plocka svamp. Pensionärsgöra, javisst men jag tror nog att den livsstilen passar mig allra bäst ändå!
Mamma tvingade med oss vår ettriga lilla hund Rosa och det skulle hon aldrig ha gjort. Eller rättare sagt, vi skulle inte ha blivit övertalade att ta med Rosa för det fick vi senare ångra.

Solen sken, gummistövlarna skavde och myggen låg som en dimma över de vidsträcka Värmländska skogarna. Jag hade medtagit 3 ting som jag kände på mig kunde komma till användning:
1 flätad korg (att bära alla kilon kantareller i)
1 mobiltelefon (täckning eller inte, den har en lugnande effekt på mig)
1 mygg roll- on (mitt hemliga vapen)

Vi gick och traskade och vandrade runt till alla smågläntor som kunde tänkas lysa guld av alla kantareller. Ingenting. Helt tomt! På hela timmen som vi orkade gå runt fann vi kanske 15 stycken. Kantareller alltså, inte liter tyvärr. För varje kantarell lös minut som gick så suddades min dröm om en redig kantarell paj ut mer och mer.

Och nu till höjdpunkten på vår utflykt: Hundjäveln! (ursäkta mitt oh så grova språk).
Såklart hittade hon en stooor hög med dret som hon bekymmerslöst rullade sig i, och såklart hittade hon även en stoooor lerpöl som hon bokstavligt talat la sig i. Stackars mig och pappa tycker jag, som var tvungen att transportera hem det stinkande lilla livet i bilen, hela vägen från urskogen hem till civilizationen och en dusch!!

Angående mitt val av att ta körkort eller inte och min framtid, så ska jag väl ta och börja lägga ner mig lite i teorin. Jag var även ut på Sunne idag och febrilt sökte ett jobb och helt otroligt... Jag ska provjobba ikväll i restaurangen på ett hotell! Inte alls ett drömjobb, men det är ett jobb!!! (Eller ursäkta, provanställning).

For tomorrow belongs to the people who prepare for it today...

...och jag är verkligen inte en utav dem eftersom jag följer det gamla ordspråket från norr att Gör inte idag, det du kan göra i morgon. Så nu sitter jag här och räknar ner dagarna tills jag blir arbetslös.

Tre dagarns semestrande hos diverse generösa kompisar vars mat och husrum jag har snyltat på har gjort mig gott. Kul att verkligen slappna av och göra precis vad som känts bra för stunden!

Att idag återvända hem till mitt kära lilla samhälle, mitt kära lilla hus och min kära lilla familj blev som en total Smack in the face!
Min semesterbubbla har spruckit och jag har återigen landat på jorden och insett vart jag befinner mig.

Den livliga eftermiddags diskussionen på altanen stod jag tyvärr i centrum för och allt handlade om "Vad ska Emelina göra i höst?!".
Även min numera stockholmsbosatta storasyrra och hennes andra hälft var med och alla hade sina teorier om ämnet.

Det de alla till slut kom fram till var följande:
Jag ska ta körkort på en vecka av någon konstig anledning, låna en bil av päronen, söka jobb i Branäs, Stockholm eller på en fiskfabrik och därmed lyckas här i livet!

Men om detta inte sker (vilket är en väldig stor chans) så händer däremot följande:
Jag kommer inse att jag är en utbränd IBare, jag fortsätter cykla på gamla Bettan, jag bor hos mina föräldrar långt förbi 30års strecket, jag får 3 barn med 3 olika män inom en 3års period, jag kommer bli ett Sunne drägg och bo i denna myrmark för resten av mitt liv ("Mymark" som i att man sjunker och sjunker och kan inte ta sig någonstans).

Ujuj vilket vägskäl jag står i känner jag. Att ta körkort och därmed få nyckeln till ett successful life, eller att fortsätta cykla och bli ett Sunnedrägg...
Jag återkommer med mitt val lite senare. (cliffhanger!!!!!)

Söta drömmar!

Försöker sova efter en lång dag på jobbet, en lång promenad runt hela Sunne och efter en lång stund på telefon med diverse folk.
Det är ett irriterande ljud som hörs någonstans i huset.
En jobbig melodi som aldrig verkar ta slut utan spelas om och om igen.
Jag är mitt emellan sömn och att vara vaken och den jobbiga melodin vävs in i mina drömmar likt den hemska stressmusiken som hörs i bakgrunden på kanal5 Quizzo.
Efter ett bra tag hör man snabba irriterande steg i trappan.
Mamma slita upp dörren till min brorsas rum med sin splitter nya mobil i högsta hugg.
-Hallå, sover du? Hur stänger man av den här jävla mobiltelefonen!?

Man kan nog inte ens spela kort med prinskorvfingrar om jag tänker efter...

Igår hade jag en Pokerkväll med jobbarkompizarna.
Dock glömde vi bort poker- delen, så det blev bara en... kväll.

Våra samtalsämnen var inte ens i närheten av vad jag vanligtvis brukar diskutera med folk, nej vi dök in i djupet på allt från utsatta minoritetfolks rättigheter, bergslag och granar, diktaturer, till slumområden i respektive europeisk storstad samt klassikern "dumma turister".

Vi hade alla fått varsin del att bidra med till knytkalaset och jag fick en känsla av att alla gjorde en rejäl felkalkylering av hur många vi egentligen var, för det var mat som lugnt skulle räcka till osssom faktiskt var där, OCH ett vanligt Amerikanskt football lag. Typ.

Måste tillägga en sak- myggbett är jobbiga, det vet vi alla. Speciellt jobbiga är de när man får det på, låt säga ett finger vilket då sväller upp till oanade proportioner likt en jäkla prinskorv!!! Inte någon sexy mama precis.

Lever upp till den Värmlänning jag faktiskt är

Uppe i lekvattnet finns en gran, visserligen nedfälld, men den finns i alla fall där.
Den är tydligen "Nordeuropas längsta gran".
Finns det ens granar i södra Europa?
Och då menar jag inte sånna där sketna små saker som de kallar för gran, utan Riktiga julgrans- granar?
Så varför inte bara säga: Europas längsta gran? är dagens fråga.

Fatta va mättande det kan vara med lite mjöl, svål och flöt... nävgröt å fläsk är gôtt!!

Fortsättningen följer

Ja, sen så:

• åt vi frukost 6 på morgonen på busstationen i Oslo
• åkte en lång tur till Drammen för att kunna se det Norska landskapet, himla många tunnlar de har där måste jag säga! (lååånga)
• skrämdes av hur dött och folktomt Drammen verkade
• blev glada igen när morgonen hade gått över till dag och vi insåg att det visst bodde folk i denna stad
• Gick en "genväg" till ett köcentra, gick vilse, fick gå tillbaka till ursprungsstället, fick gå en annan väg, kom äntligen fram efter 1,5 timme!
• Sökte jobb som galningar
• Käka på donken
• Åkte tillbaka till Oslo, vilade fötterna, gick på Karl Johans, förundrades över alla Liverpool fans som hade invaderat huvudstaden, åt glass (på donken), satt på ett torg och frestades med att ta kort på en statys ballar (till samlingen) men statyn var för upptagen.
• Åkte hem och stupade i säng vid kanske 23

Sen vaknade jag vid 5 igen för att åka till Sunne och jobba, härligt!

Norgeresan var jättekul fast vi inte har fått jobb och blivit rika än. Men äsch, man kan inte få allt här i livet! Norge ftw!

I'm a highway gal!

Min dagblindhet till trots, som i och för sig hör till sommarlov och dess icke- existerande rutiner, vet jag att det faktiskt är helg snart. Därför är jag extra glad!

Vad beträffar min jobbsökar- tripp till Norge med Triino så kanske ni förstår att jag överlevde. Mina fötter fick ta lite stryk men med tanke på hur långt vi faktiskt gick så är det helt ok!

Tre timmars sömn hos Triino, sen powerwalk in till busstationen där en fullpackad, svettstinkande buss väntade. Slog mig ned bredvid en liten, utländsk man med gangster keps. Vi blev ganska bra vänner, först gav han mig mitt bälte som den ansvarsfulla vuxna han var. Hade egentligen velat slippa bältet som den trotsiga unge jag är, men jag fick väl lov att använda bältet i alla fall då.

Det här var förresten hela vår konversation någonstans mellan Sverige och Norge mitt i natten (NB! ACn hade gått på högvarv hela resan och den stekande bussen vi klev på hade nu förvandlats till en rullande frysbox):
-Cold? sa den lille mannen med en orolig blick.
-No? svarade jag, lite osäker på om det var en fråga eller ett påstående, med tanke på hans fåordighet.
-Cold, is you? sa han då och viftade lite i sin jacka.
-No!! utropade jag då förskräckt (och vad jag egentligen menade var: Här i Sverige är vi inte så vänliga och erbjuder sin jacka till frusna främlingar. Egentligen ska man inte ens sitta bredvid folk man inte känner på bussen, man ska inte prata och absolut inte göra en vänlig gest som detta, så Nej! Fast det orkade jag bara inte förklara).

Ett bussäte måste vara ett av de mest obekväma ställena att sova på. Huvudstödet lutar fram och det finns inget att luta huvudet åt sidorna (i och för sig skulle kanske inte den lilla mannen ha något emot att göra ytterligare en vänlig gest och låna ut sin axel, men jag övervägde att inte luta mig ditåt).

Och jag vill bara tillägga en detalj:
Bakåtskjutet käkparti (pga det dumma huvudstödet)+ avslappnat käkparti = dallrigt käkparti. Jag menar verkligen superdallrigt! Så himla hett. Inte.
Sen antar jag att jag somnade ett slag med huvudet hängandes åt andra hållet för nu har jag en smärre nackspärr.
Jobbigt måste jag säga, speciellt när jag ser intressanta saker till vänster.

Nu blev detta ett sånt där jobbigt, utdraget inlägg och jag kommer inte hinna igenom hela resan i den här farten. Jag tar nya tag vid ett senare tillfälle och fortsätter berätta om Norge äventyret!

Hurtbullelandet i öst nästa

Och nu till steget- Skaffa en bra framtid.

Står ju på en "jättebra grund" så här med IB i bakfickan och grejer. Fast det var kanske inte ämnat till de som drar direkt ut i arbetslivet. Nej just det, IB är ju universitetsförberedande.

Jaja, bra grund eller inte, nu är jag på väg mot Drammen med Drutten i alla fall.

I Drammen ser jag min framtid.
En stad på 60 tusen i en vik lite bortom Oslo.
Timmer och papper är tydligen stort där.
Tre H&M butiker, inget IKEA.

Nu ska vi se hur jag över lever detta, eller nej felformulering av mig... Spänning i vardan!! Det gamla hederliga utrycket fungerar alltid.
Sömnbrist kommer det garanterat bli, hur mycket man än har möjlighet att sova på bussar så kan jag säga av tidigare erfarenheter att jag inte är världens bästa på det.
Sova på bussar alltså.
Men va tusan, en minisemester är inte fy skam. Norge är fint!

Sen var det ju det här med framtiden ja.
Jobb.
Har brett på som bara den i CVn så vi får väl se om Drammarna fastar för mig/om jag fastnar i Drammen.

Blinda kan visst se

Titta här:

http://www.aftonbladet.se/pryl/article5590536.ab

Vad var det jag sa, snart får jag svar på alla mina existensfrågor!!!

Over 'for it started- sommaren 2009

Nu är jag trött på alla gulligull- gråa moln, filmkvällar, fuktiga ulltröjor, myspys- koppar med hett té, bio, monsun regn, pluttesnuttiga höstlöv, trasiga paraplyer, mörkare tider...

Det är för tusan högsommar, var är min hetheta sol, sommarvärme och smälta glass?

Dagens inplanerade framtidsgöra: Röka på. Det kan man väl inte dö av?

Anyway, like I was sayin', shrimp is the fruit of the sea. You can barbecue it, boil it, broil it, bake it, saute it...

Ikväll ska jag på Räkfrossa med jobbet.
Räkor är gott.
Frossa- delen skrämmer mig ändock lite.
Får se om jag överlever detta västerländska fenomen.

Hej com. Läget com.

Idag måste jag ha gjort, i alla fall årets häftigaste grej.
Jag har pratat med en döv person.
På telefon!!!

Det är en sån grej som man har undrat över när man varit barn:
Hur pratar döva på telefon?
Och när man sedan har vuxit upp så har andra, kanske något viktigare funderingar ersatt tankeverksamheten, men visst har frågan fortfarande legat och skavt där bak i bakhuvudet.

De chattar med ett telefonbolag som i sin tur framför samtalet mellan den döva och den på andra sidan linjen.
Så självklart! Genialiskt!

Nu finns det endast några få tusen frågor kvar som jag vill ha svar på.
Nästa är väl: Kan blinda köra bil?

Merry mi!

Idag fick vi ett något annorlunda email vidarebefodrat från biblioteket i Sunne. Det var ganska långt och där stod något på knackig engelska i stil med (komprimerad till en punktlista):

-kommer du ihåg mig?
-jag är väldigt intresserad av ett seriöst förhållande, jag lovar att vara trogen
-jag heter, jag bor, jag ser ut, jag är så lång, jag väger så mycket, jag tycker om, mitt stjärntecken är osv osv.
-hoppas jag fick rätt email address

Hon skickade även med en bild på sig själv.

Fatta vad pinsamt!
Här försöker hon få kontakt med kärleken i sitt liv, så har han gett henne emailen till bibblan i Sunne!

Jag skickade det vidare till chefen. Får se vad som händer nu.

Hej! Nu är jag tillbaka och ska berätta för er Hur man gör världen en bättre plats att leva på. (Min plan är tajmad och klar osv osv).

Man behöver:
En sax
En lila plastpåse från Systemet

Leta upp mannen som kallas Promoe (tanig, skabbig grabb, säkert full av löss och andra orenheter p.g.a den fruktansvärda frillen).
Klipp av skägg- dreadsen snabbt och känslokallt. Berätta för honom att dreads är ganska fult över lag, men om man har det i skägget så har man tagit det ett steg för långt.

Nu kommer det kritiska ögonblicket.
Kväv honom lite granna med den lila plastpåsen, men vänta dock inte för länge- han måste överleva.
Lille Promoe har fått en insikt/ uppenbarelse i sitt liv som han nu tycker att han har fått tillbaka.

Han tänker nu:
Wow, jag har fått en andra chans att leva, inte ska väl jag då slänga bort mitt liv med att skriva fula sånger (Läs: Svenne Banan) som sätter sig på folks hjärnor... Nej! Jag ska göra något stort med mitt liv, göra en insats för världen, rädda barn i Afrika!

Bam! Där slapp alltså världen en dread- skäggad kille som skriver dålig musik, och istället vann vi en mycket fräschare mogen man som gör både fattiga barn i Afrika, och resten av världen en stor jäkla tjänst.

Hejdå.

TJUGO VA TUSAN TJUGO menar jag ju!!!!

Nej, jag har som regel att om jag genom min blogg skadar mina läsare (?) så måste jag ta en pause.
Jag anser nu att min totala sinnesförvirring inte bara snurrar till det för mig själv, utan även för alla som läser, och det kan inte vara nyttigt!
Nu blir det alltså bloggpause för mig ett tag, tills jag känner mig bra igen!

Hörs snart!

Nej men så att...

Jag fyllde i användarnamnet och koden, tryckte på enter och slog händerna för ansiktet.
Sen satt jag så en stund, försökte att förbereda mig på vad som än skulle visas på min sida.

Sakta glipade jag på fingrarna och till min förskräckelse såg lite röd text.
Jag hann att tänka tusen hemska tankar från det att jag såg det röda, till det att jag scrollade ner sidan i superfart och lättat såg att jag visst hade klarat mig.
...
VAA???! HAR JAG KLARAT MIG?! -Typ som när man ser en grej fast det inte registrerar i hjärnan förrän en stund senare.
Jag fixade alltså fysiken, jag måste vara världens lyckligaste mänska!!!
Och jag fick därmed mitt diplom.
Tack!

OCH!
Jag måste meddela en annan sak.
Ni vet att jag snackade om att jag skulle åka till Haparanda?
Haha, gick ni på den lätta?
Nej då, jag var seriös tro det eller ej, jag skulle dit, MEN!
Jag hade visst inte kollat upp all information som jag skulle behövt, för då skulle jag från början vetat om att man tydligen inte får ta lån om man studerar på folkhögskola och är under 19.
Sug.

Vafan är det för en dum regel?
Seriöst, jag blir så trött!
Så nu blir det Norge i alla fall.
Men jag har lite dåligt samvete för Sebastian nu, han skrev ju värsta långa inlägget om Haparanda, och så ska jag inte ens dit! :( Men du, jag kan säga något om Glasgow till dig!

Det här är min egna teori, alltså ingen cool fakta, men ändå:
Du vet bandet Glasvegas?
De kommer ifrån Glasgow, men vilket band vill heta Glasgow liksom?
Nej, inget.
De tyckte kanske att staden Las Vegas är en cool stad, men de ville fortfarande ha med Glasgow på något hörn i sitt bandnamn, därav Glasvegas!!!
Typ som när föräldrarna bråkar om sin unges namn, och stackarn till slut får heta Bertil-Åsa eller något sånt.
(Detta är det enda jag vet om Glasgow, förrutom att det också ligger i Scotland om du inte visste det! ;) )

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

JA KLARA IB!!!! :D

Mitt rum är min borg.

Dörren är halvt öppen alt. halvt stängd beroende på hur man ser på det men där är den fast i alla fall: halvvägs, blottad och alltid i vägen.
Går inte att stänga på grund av ett par tunga plastkassar fyllda med pärmar, går inte att öppna för där bakom ligger alla stora kuddar och väntar på en bättre placering.

När man snirklat sig in i rummet får man runda högen med kläder, hoppa över en annan hög med allmänt skrot men man måste vara försiktig så att man inte hoppar för högt.
Rummet är litet och lampan hänger lågt: man får hoppa hukandes.
Trixigt, men det går om man har rätta tekniken.

Till slut får man försiktigt trippa över iPoden, väckarklockan, platttången och lite annan elektronik som hamnat på ett och samma ställe och till slut är man framme vid fönstret.
Alla hyllor är välfyllda, mätta och belåtna på allt annat skräp som lyckligtvis inte hamnat på golvet.

Man kan inte se ut heller för gardinen är nerdragen.
Egentligen hoppas man nog bara att ingen ser in, och därav den väldiga olusten att dra upp gardinen.
Ja, detta är mitt rum och jag har tänkt hela dagen att jag ska göra något åt min misär men utan framgångar.

Det är ett sant fall för Rent Hus är somligas åsikt, själv använder jag hellre uttrycket organiserat kaos. Visst, jag har under de senaste veckorna tappat bort oräkneliga antal prylar men högarna på golvet är ändå systematiskt utplacerade och jag hittar faktiskt saker. Ibland.

Nä.
Nu funkar inte mina bortförklaringar längre... skit.

Flått!

"Ja jag skojar inte"...vafan är det för mening egentligen? (läs förgående inlägg).

Det finns ett PostIt block här på jobbet som matchar i exakt färg med sin pastell blåa ton till mina nya brallor.
Jag har skrivit på det PostIt blocket hela dagen samt hållit i det så där coolt/avspänt/världsvant så att alla ska se hur utomordentligt genomtänkt och matchande min outfit är! (...)

Hej Haparanda!

Ja jag skojar inte: Jag drar till Haparanda i slutet av Augusti.
(världen går väl ingenstans på ett år?)

Och idag fick jag min kod!

Och jag ska inte göra psykologiprovet i höst.

Glad att jag äntligen kan sluta vela och för en gångs skull vara riktigt säker på vad jag vill!!! :D

Underbara Torsdag underbara vänner!

Karlstad var precis vad jag behövde: en solig sommarstad och (nästan) alla vänner!
Grill på Orrholmen var så kul men jag hade en konstig känsla när jag satt bland alla; det kändes så otroligt vanligt.
Så naturligt.
Typ, det är bara sommarlov en liten stund till, sedan sitter vi där i samma klassrum igen.
Fast nä.
Så kommer det inte bli.
Kände mig så himla depp över det.
Men för övrigt var min Karlstad weekend (dock på en torsdag) helt perfekt!

Nu håller jag för övrigt på att dö förstår ni.
Allt på min "tappat-bort-/ inte-fixat-lista" har blivit återfunnet/ fixat... kom till exempel in på konstskolan trots mitt slarv...

MEN!
Jag har ingen kod så att jag kan kolla om jag klarat gymnasiet eller inte.
Har vänt upp och ner på lägenheten i Kd, har vänt upp och ner på huset i Sunne, har mejlat skolan (Anders) i hopp om att kunna få den, men icke!
JAG DÖÖÖÖR!!!!

När ska det ta slut?

Jag är så trött, så trött, så trött...
Men också kanske en aning impad.

Hur kan jag överträffa mig själv nu? tänkte jag för mig själv igår när jag tänkte tillbaka på den passerade veckan:
1. En stor borttappad väska (INTE MIN)
2. (Nästan) inlåst på ett bibliotek
3. En viktig kod borttappad (IB stuff)
4. Somnat i en kall källare
5. Glömt att bifoga personligt brev och dylikt i en skol- ansökan

Idag vaknade jag utvilad, jätteglad och verkligen säker på att jag inte kunde virra till mig igen. Jag hade koll, jag var stensäker på allt.
Visste vart allt fanns.
Hade inte glömt något...

Cyklar glatt iväg till jobbet och möter i dörren en arbetskamrat som också verkar börja vid samma tid som jag.
-Nej, nejnejnej!!!!
Det är något som inte stämmer här... ingen på detta bygge börjar vid SAMMA tid.
Någon måste vara här vid fel klockslag.
Rusar in till schemat.
Inser att det är jag.
Jag är fel.
Börjar inte förrän om TRE timmar!
Vilken jävel kommer för tidigt till jobbet?

Cyklar hem.
Bitter som en torr gammal kaffesump.
Om detta hade varit på film skulle det i just det tillfället börja ösregna.
Men det är tyvärr inte film; det regnade aldrig.
Nej mina vänner, detta är på riktigt.
Det är mitt liv!!!

En Pucko och en Munk tack!

Jag kan inte komma på någon annan förklaring till mitt puckade agerande än att jag antagligen är hjärndöd.
Så kan det vara!
Här går man och söker in till en konst skola: skickar in arbetsprover, skickar in ansökan, lätt som en plätt!
Eller vänta nu, var inte detta lite FÖR enkelt?
Jaja, tänk inte mer på det Emelina: gå ut i solen istället och koka bort din hjärna!!!

Fick ett email idag... från skolan:
Hej! Jag fick nyss din ansökan, men vart är alla bilagor (intyg, betyg, personligt brev etc)?

Ja det kan man tusan i mig fråga sig, vart tog de vägen?

...

Nej just det ja, bortkokad hjärna var det ja!
Vart har min IB- kontrol och diciplin över inlämningar tagit vägen?
Va va?

Flickan som kallades Det och gratis spindel terapi á la Persson's källare

Varmt.
Hett.
Kokande.
Bubblande.
Kondenserande.
Upp i bara atomer.
Min kropp.

La mig ett slag på det svala källargolvet.
Somnade.
Fick köldskador.
Amputerade bort 4 tår och en tumme.

Fick en hemmagjord Frappe.
Kompensation för tårna.
Supergod, men inte alls som när man dricker den på ett Starbucks klockan 09 på morgonen en Maj morgon i Barcelona med sina morgonpigga kompisar.

Är inte det här Landet Lagom?
Någonsin hört talas om lagom temperatur?
Nej, tänkte väl inte det.

Att göra en Emelina.

Något har äntligen blivit uppkallat efter mig.
En slags handling kan man säga.
Jag är så himla stolt och en gnutta rörd faktiskt.
Det bästa av allt är att detta är min chefs påhitt: en respekterad man i sina bästa år, så det betyder ju verkligen något.
Alltså, om ni hädanefter slår upp ordet Emelina i ordboken följer denna förklaring:


emelina [ä mö - leé nâ] verb -ade -at . få anställning på turistbyrå för andra säsongen i rad, glömma bort att larmet larmar hela byggnaden (inkl. vattenlandets kontor), larma i tro om att vara den sista som lämnar byggnaden men att det senare visar sig att man egentligen har larmat in vattenlandets högsta chef så att han nästan får tinnitus och fyra hjärtattacker:
Ida, nu har du gjort en ~ också! (<-- chefens egna ord, whoaa!!)


Nedrans att det inte handlade om något coolare, som typ en ny fisk sort i amazonas eller en maskin som skalar och kokar potatis samtidigt.

Sent.

If Amélie, no; Emelina chooses to live in a dream- world and remain an introverted young woman, she has every right to mess up her life.

Uppe på ett uppblåsbart isberg i plast fann hon sin lycka.

Igår kväll fick jag och några av mina syskon gå in på vattenlandet VIP och bada.
Vi valde Beach Fryken: massor med uppblåsbara klättervänliga plastfigurer som ligger och guppar ute i sjön vid vattenlandet.
Det långgrunda vattnet var kokande varmt: ingen match att komma i det, fastän det var första gången jag badade i Sverige i år (jag vet att det är slutet av Juni, säg inget...!).
När det sedan sluttade till ett 10meter djup blev det helt plötsligt mycket kallare och köld chocken som jag mindes så väl från tidigare år gjorde sig väl ihågkommen även nu.

Sedan simmade jag kramp aktigt ut till ett isberg och på något vänster lyckades jag kravla mig upp till toppen.
Väl där uppe blickade jag ut över mitt rike bestående av Värmländska bergkedjor täckta med rosa skiftande granar och en stor vacker sjö i en solnedgång som jag nu hade besegrat och kände mig så himla lycklig.

Det var sommar.
Det var varmt.
Och än en gång kom jag på att slitet på gymnasiet var över för alltid.

"SOS? Jo hej. Det är så att jag... Någon har blivit inlåst på en bibbla. Kan ni skicka dit en snygg handyman som kan släppa ut en förvirrad munk?"

Idag skulle ner till Sunne bibliotek för att lämna tillbaka högen med böcker som jag hade läst.
Då menar jag att jag läste en av böckerna, de andra sneglade jag lite på där de hade legat i bokhyllan i 3 veckors tid men det var allt.

Jag slängde mig alltså upp på min Sjösala cykel och slängde böckerna i den flätade korgen som även var fylld med ängblomster såsom doftande lupiner och vackra smörblommor.
Min snygga blommiga sommarklänning fladdrade så där härligt i sommar brisen och alla människor jag mötte var glada.
Nej.
Så var det inte.
Verkligen inte.

Jag slängde mig upp på en skruttig cykel min brorsa funnit i dalen och slängde böckerna i en rostig korg från Biltema.
Inget blomster så långt ögat kunde se, bara några bruna torkade löv.
Min t-shirt var totalt urtvättad och kortbyxorna var näst intill för små så det fanns inget som fladdrade "så där härligt" förutom lite lår- flôt.
Visserligen var människorna glada för visst var det dunderväder idag!

Sedan sprang jag med små graciösa steg in på biblioteket där jag togs emot med champagne och chokladdoppade jordgubbar bara för att bibliotekstanterna var på så gott humör och ville skämma bort sina kunder lite. Därefter hade jag riktigt flyt och fann 2 djupa, allmänbildande och mycket analytiska böcker direkt som jag lånade vilka jag sedan åkte hem med och läste i skuggan på altanen.
Nää Emelina.
Nu snackar du blöja igen.

Jag snubblade in på biblioteket och missade i samma veva "öppettider"- skylten där det stod att biblioteket stänger klockan 14.
Bibliotekarierna satt och halvdåsade bakom den höga disken i det kvava biblioteket: inget som bjöds på här inte.
Själv irrade man febrilt runt bland hyllorna i jakt på böcker omöjliga att analysera.
Efter ett långt stycke tid hade jag hittat 2 stycken och stod djupt försjunken och läste på baksidan av en tredje.

Inte märkte jag att det var extra tyst på bibblan.
Inte märkte jag att alla andra besökare hade gått ut.
Jag märkte ta mig tusan inte ens att ljuset hade släkts!!! (de har stora fönster längs ena lång sidan i.e. solljus IN).
Klockan 14.08 buttade en bibliotekarietant försiktigt på mig så att jag hoppade till.
Hon viskade i den typiska Vara-gott-föredöme-för-de-andra-besökarna--bibliotekarietants-rösten, fast där inte fanns någon att störa:
"Vi stängde för ett litet tag sedan. Jag tänkte bara att jag skulle säga det till dig."
"Ööööh...oj, öh, jag.. tack." grymtade jag förvirrat och pekade på mig själv, dörren och böckerna när hon låste upp dörren och släppte ut mig.

Mammas kommentar när jag berättade om mitt äventyr på bibblan: Tur att du inte blev inlåst, för du vet ju att man inte kan skrika (på hjälp) på ett bibliotek!

Kalevala

För några dagar sedan gick jag på en teater i en lada.
En Berättarlada.
Det kanske inte låter så mycket för världen men det är en ganska häftig upplevelse.
Jag var där med jobbet i uppdrag om att bli påläst om själva teatern så att jag kan rekommendera den för turisterna här i Sunne.
När första akten närmade sig sitt slut satt jag som ett litet barn och lekte med godispapper, mäkta ointresserad av vad som hände på scenen.
När jag till slut frågade vad det här är för konstig teater fick jag reda på att det är 6 finska folksagor komprimerade till en föreställning.
... -.-
Detta förklarade alltså mysteriet med skådespelare som försvann, andra skådespelare som kom fram och en totalt osammanhängande handling.
Vad man däremot inte behöver särskilt många hjärnceller för att förstå var den häftiga musiken som spelades!
Där fanns bland annat järntrummor.
De spelade typ på bilfäljar och det lät bra!
Det fanns också en liten grabb med som voltade, hjulade och var bara allmänt begåvad!
Efter den 3 timmar långa föreställningen gick man stelbent ut i den svala sommarkvällen med världens röv- skav pga träbänken man fick sitta på.

När nästa turist frågar om denna teater kommer jag alltså säga:
Ja jag kan rekommendera er att se föreställningen för att de hammrar på bilfäljar och där finns även en liten cirkuspojke... men förvänta er inget av själva handlingen och ta för guds skull med er en uppblåsbar dyna eller något annat mjukt att sitta på om ni inte vill vara invalid de tre efterföljande dagarna.

Bananlack smakar skit! ...och bananer.

Jag var till tandläkarn imorse.
Man får liksom passa på nu innan man fyller 20. Ska dit i December igen.
Min tandläkare måste vara Sunnes mest prataglada.
Kanske inte bara den mest pratglada tandläkarn: den mest pratglada person över huvud taget.

Hon strir och pratat och maler och ojoj säger jag bara.
Inte nog med det, hon frågar ju så himla mycket frågor också.
Där ligger man då helt hjälplös i en tandläkarstol i ett stort sterilt rum, med massa slangar och andra maskiner nerkörda i munnen.
Jag kan ju bara... låta liksom.
Det blir inte ord.
När jag gör mer ljusa läten så fattar hon att jag är positiv och håller med.
När jag däremot liksom grymtar, så förstår hon att jag inte alls håller med.

Det är det enda kommunikativa jag kan tillföra vår relativt ensidiga konversation.
Fast hon verkar inte bryr sig.
När jag inte får fram ett vettigt svarar på typ 5 sekunder, eg.
"Jaha ja, du tog studenten nu va? Ja hur var det då?"
"Öööööh...öh... ÖH!" (ljus i rösten),
då svarar hon på frågan själv, så det är lugnt.

Det kallar jag riktig service.