Over 'for it started- sommaren 2009

Nu är jag trött på alla gulligull- gråa moln, filmkvällar, fuktiga ulltröjor, myspys- koppar med hett té, bio, monsun regn, pluttesnuttiga höstlöv, trasiga paraplyer, mörkare tider...

Det är för tusan högsommar, var är min hetheta sol, sommarvärme och smälta glass?

Dagens inplanerade framtidsgöra: Röka på. Det kan man väl inte dö av?

Anyway, like I was sayin', shrimp is the fruit of the sea. You can barbecue it, boil it, broil it, bake it, saute it...

Ikväll ska jag på Räkfrossa med jobbet.
Räkor är gott.
Frossa- delen skrämmer mig ändock lite.
Får se om jag överlever detta västerländska fenomen.

Hej com. Läget com.

Idag måste jag ha gjort, i alla fall årets häftigaste grej.
Jag har pratat med en döv person.
På telefon!!!

Det är en sån grej som man har undrat över när man varit barn:
Hur pratar döva på telefon?
Och när man sedan har vuxit upp så har andra, kanske något viktigare funderingar ersatt tankeverksamheten, men visst har frågan fortfarande legat och skavt där bak i bakhuvudet.

De chattar med ett telefonbolag som i sin tur framför samtalet mellan den döva och den på andra sidan linjen.
Så självklart! Genialiskt!

Nu finns det endast några få tusen frågor kvar som jag vill ha svar på.
Nästa är väl: Kan blinda köra bil?

Merry mi!

Idag fick vi ett något annorlunda email vidarebefodrat från biblioteket i Sunne. Det var ganska långt och där stod något på knackig engelska i stil med (komprimerad till en punktlista):

-kommer du ihåg mig?
-jag är väldigt intresserad av ett seriöst förhållande, jag lovar att vara trogen
-jag heter, jag bor, jag ser ut, jag är så lång, jag väger så mycket, jag tycker om, mitt stjärntecken är osv osv.
-hoppas jag fick rätt email address

Hon skickade även med en bild på sig själv.

Fatta vad pinsamt!
Här försöker hon få kontakt med kärleken i sitt liv, så har han gett henne emailen till bibblan i Sunne!

Jag skickade det vidare till chefen. Får se vad som händer nu.

Hej! Nu är jag tillbaka och ska berätta för er Hur man gör världen en bättre plats att leva på. (Min plan är tajmad och klar osv osv).

Man behöver:
En sax
En lila plastpåse från Systemet

Leta upp mannen som kallas Promoe (tanig, skabbig grabb, säkert full av löss och andra orenheter p.g.a den fruktansvärda frillen).
Klipp av skägg- dreadsen snabbt och känslokallt. Berätta för honom att dreads är ganska fult över lag, men om man har det i skägget så har man tagit det ett steg för långt.

Nu kommer det kritiska ögonblicket.
Kväv honom lite granna med den lila plastpåsen, men vänta dock inte för länge- han måste överleva.
Lille Promoe har fått en insikt/ uppenbarelse i sitt liv som han nu tycker att han har fått tillbaka.

Han tänker nu:
Wow, jag har fått en andra chans att leva, inte ska väl jag då slänga bort mitt liv med att skriva fula sånger (Läs: Svenne Banan) som sätter sig på folks hjärnor... Nej! Jag ska göra något stort med mitt liv, göra en insats för världen, rädda barn i Afrika!

Bam! Där slapp alltså världen en dread- skäggad kille som skriver dålig musik, och istället vann vi en mycket fräschare mogen man som gör både fattiga barn i Afrika, och resten av världen en stor jäkla tjänst.

Hejdå.

TJUGO VA TUSAN TJUGO menar jag ju!!!!

Nej, jag har som regel att om jag genom min blogg skadar mina läsare (?) så måste jag ta en pause.
Jag anser nu att min totala sinnesförvirring inte bara snurrar till det för mig själv, utan även för alla som läser, och det kan inte vara nyttigt!
Nu blir det alltså bloggpause för mig ett tag, tills jag känner mig bra igen!

Hörs snart!

Nej men så att...

Jag fyllde i användarnamnet och koden, tryckte på enter och slog händerna för ansiktet.
Sen satt jag så en stund, försökte att förbereda mig på vad som än skulle visas på min sida.

Sakta glipade jag på fingrarna och till min förskräckelse såg lite röd text.
Jag hann att tänka tusen hemska tankar från det att jag såg det röda, till det att jag scrollade ner sidan i superfart och lättat såg att jag visst hade klarat mig.
...
VAA???! HAR JAG KLARAT MIG?! -Typ som när man ser en grej fast det inte registrerar i hjärnan förrän en stund senare.
Jag fixade alltså fysiken, jag måste vara världens lyckligaste mänska!!!
Och jag fick därmed mitt diplom.
Tack!

OCH!
Jag måste meddela en annan sak.
Ni vet att jag snackade om att jag skulle åka till Haparanda?
Haha, gick ni på den lätta?
Nej då, jag var seriös tro det eller ej, jag skulle dit, MEN!
Jag hade visst inte kollat upp all information som jag skulle behövt, för då skulle jag från början vetat om att man tydligen inte får ta lån om man studerar på folkhögskola och är under 19.
Sug.

Vafan är det för en dum regel?
Seriöst, jag blir så trött!
Så nu blir det Norge i alla fall.
Men jag har lite dåligt samvete för Sebastian nu, han skrev ju värsta långa inlägget om Haparanda, och så ska jag inte ens dit! :( Men du, jag kan säga något om Glasgow till dig!

Det här är min egna teori, alltså ingen cool fakta, men ändå:
Du vet bandet Glasvegas?
De kommer ifrån Glasgow, men vilket band vill heta Glasgow liksom?
Nej, inget.
De tyckte kanske att staden Las Vegas är en cool stad, men de ville fortfarande ha med Glasgow på något hörn i sitt bandnamn, därav Glasvegas!!!
Typ som när föräldrarna bråkar om sin unges namn, och stackarn till slut får heta Bertil-Åsa eller något sånt.
(Detta är det enda jag vet om Glasgow, förrutom att det också ligger i Scotland om du inte visste det! ;) )

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

JA KLARA IB!!!! :D

Mitt rum är min borg.

Dörren är halvt öppen alt. halvt stängd beroende på hur man ser på det men där är den fast i alla fall: halvvägs, blottad och alltid i vägen.
Går inte att stänga på grund av ett par tunga plastkassar fyllda med pärmar, går inte att öppna för där bakom ligger alla stora kuddar och väntar på en bättre placering.

När man snirklat sig in i rummet får man runda högen med kläder, hoppa över en annan hög med allmänt skrot men man måste vara försiktig så att man inte hoppar för högt.
Rummet är litet och lampan hänger lågt: man får hoppa hukandes.
Trixigt, men det går om man har rätta tekniken.

Till slut får man försiktigt trippa över iPoden, väckarklockan, platttången och lite annan elektronik som hamnat på ett och samma ställe och till slut är man framme vid fönstret.
Alla hyllor är välfyllda, mätta och belåtna på allt annat skräp som lyckligtvis inte hamnat på golvet.

Man kan inte se ut heller för gardinen är nerdragen.
Egentligen hoppas man nog bara att ingen ser in, och därav den väldiga olusten att dra upp gardinen.
Ja, detta är mitt rum och jag har tänkt hela dagen att jag ska göra något åt min misär men utan framgångar.

Det är ett sant fall för Rent Hus är somligas åsikt, själv använder jag hellre uttrycket organiserat kaos. Visst, jag har under de senaste veckorna tappat bort oräkneliga antal prylar men högarna på golvet är ändå systematiskt utplacerade och jag hittar faktiskt saker. Ibland.

Nä.
Nu funkar inte mina bortförklaringar längre... skit.

Flått!

"Ja jag skojar inte"...vafan är det för mening egentligen? (läs förgående inlägg).

Det finns ett PostIt block här på jobbet som matchar i exakt färg med sin pastell blåa ton till mina nya brallor.
Jag har skrivit på det PostIt blocket hela dagen samt hållit i det så där coolt/avspänt/världsvant så att alla ska se hur utomordentligt genomtänkt och matchande min outfit är! (...)

Hej Haparanda!

Ja jag skojar inte: Jag drar till Haparanda i slutet av Augusti.
(världen går väl ingenstans på ett år?)

Och idag fick jag min kod!

Och jag ska inte göra psykologiprovet i höst.

Glad att jag äntligen kan sluta vela och för en gångs skull vara riktigt säker på vad jag vill!!! :D

Underbara Torsdag underbara vänner!

Karlstad var precis vad jag behövde: en solig sommarstad och (nästan) alla vänner!
Grill på Orrholmen var så kul men jag hade en konstig känsla när jag satt bland alla; det kändes så otroligt vanligt.
Så naturligt.
Typ, det är bara sommarlov en liten stund till, sedan sitter vi där i samma klassrum igen.
Fast nä.
Så kommer det inte bli.
Kände mig så himla depp över det.
Men för övrigt var min Karlstad weekend (dock på en torsdag) helt perfekt!

Nu håller jag för övrigt på att dö förstår ni.
Allt på min "tappat-bort-/ inte-fixat-lista" har blivit återfunnet/ fixat... kom till exempel in på konstskolan trots mitt slarv...

MEN!
Jag har ingen kod så att jag kan kolla om jag klarat gymnasiet eller inte.
Har vänt upp och ner på lägenheten i Kd, har vänt upp och ner på huset i Sunne, har mejlat skolan (Anders) i hopp om att kunna få den, men icke!
JAG DÖÖÖÖR!!!!

När ska det ta slut?

Jag är så trött, så trött, så trött...
Men också kanske en aning impad.

Hur kan jag överträffa mig själv nu? tänkte jag för mig själv igår när jag tänkte tillbaka på den passerade veckan:
1. En stor borttappad väska (INTE MIN)
2. (Nästan) inlåst på ett bibliotek
3. En viktig kod borttappad (IB stuff)
4. Somnat i en kall källare
5. Glömt att bifoga personligt brev och dylikt i en skol- ansökan

Idag vaknade jag utvilad, jätteglad och verkligen säker på att jag inte kunde virra till mig igen. Jag hade koll, jag var stensäker på allt.
Visste vart allt fanns.
Hade inte glömt något...

Cyklar glatt iväg till jobbet och möter i dörren en arbetskamrat som också verkar börja vid samma tid som jag.
-Nej, nejnejnej!!!!
Det är något som inte stämmer här... ingen på detta bygge börjar vid SAMMA tid.
Någon måste vara här vid fel klockslag.
Rusar in till schemat.
Inser att det är jag.
Jag är fel.
Börjar inte förrän om TRE timmar!
Vilken jävel kommer för tidigt till jobbet?

Cyklar hem.
Bitter som en torr gammal kaffesump.
Om detta hade varit på film skulle det i just det tillfället börja ösregna.
Men det är tyvärr inte film; det regnade aldrig.
Nej mina vänner, detta är på riktigt.
Det är mitt liv!!!