Hey ho ho ho!

Man ser förbi adventsljusstaken i fönstret ut mot den sena Decemberafton där snön sakta singlar ner och stjärnhimlen sträcker sig oändligt mörk.
Julklapparna är klara, än otroligt fult inpackade, än bortglömd(a) i en helt annan stad, men vad gör det i en tid som denna.
Det är väl insidan om räknas, även gällande julklappar.

Denna vanligtvis harmoniska men ändock traditionellt evighetslånga dag-före-doppare-dag var trots allt, allt annat än harmonisk.
Fylld med diverse missöden, nära döden upplevelser och total missär~ :

- Oförstånd ang. skolanmälningar
- Glömd julklapp
- Glömd gravad lax inför morgondagens julbord
- Staket som är i vägen när man kör bil
- Stol som står i vägen när man går
- Glas fyllt till bredden med vatten som står i vägen på bordet

(mer ingående detaljer vore här en överdrift med tanke på att det är min vardag, dagar som denna fullständigt fyller mitt liv och man går under beskrivningen "korkad, tom och glad")
~så tar även denna dag snart slut, och om ynka femton minuter slår klockan om till Julafton.
Dagen som barn världen över har väntat på (nämnas måste att det även finns vuxna barn),
dagen då allt är frid och fröjd (gulp hoppas jag?).

Jag önskar härmed alla mina läsare, vänner och familj en riktigt God Jul!

Tiptop tipptapp!

Förra året vid den här tiden före jul så hade jag som så många andra total julpanik.
Det är julklappar, det är julstäda, det är förbereda allt i sitt vanliga liv så att man kan glömma det för ett par dagar under jul vilket inkluderar att göra alla läxor, lämna in alla uppsatser och packa väskan för hemfärd.
Jag lovade mig själv att göra vad jag kunde för att nästa år inte skulle bli lika stressartat, och voíla!

Jag övertalade familjen om att hoppa över julklapparna i år, julstädningen fick räcka med "lätt dammtorkning" av hyllor och "snabb dammsugning" av golv (mycket slarvigt men ingen kommer märka!), jag pluggar inte och jag bor hemma.
Ingen stress, ingen panik för något... julen kommer glida förbi på tipp-tappande tomte-tår så lätt och behagligt!

TRODDE JAG!

Nej, en vecka före jul började glåporden komma haglandes över mig- Grinchen! Din lilla julklappshatare! Jehova! Sno inte vår jul! Vi vill ha julklappar, vi vill ha julklappar, vi vill haaa!!!

Suck.
Då var det bara att ge sig för denna armé av familjemedlemmar som nu absolut skulle ha julklappar i alla fall.
Rullar fram den fruktade julklappspaniken i år igen vilket bara kommer sluta på ett sätt:
Köpa julklappar bara för att.

Önskar mig demostrativt värdebevis från UNICEF för avmaskningsmedel i ett sista försök att visa min familj hur överdrivet och löjligt och tillgjort det är det här med julklappar.

En dag kvar till jul...

"Om allt är bra? Det är ju förfan snö ute, jag mår så in i helvete bra!"

På Torsdag ska jag på introduktionsmöte på en viss liten skidanläggning en mil utanför Sunne. Jag måste skaffa en rosa toppluva och en jumpsuite...



"Om jag mår bra?
Det är ju förfan snö ute,
jag mår så in i helvete bra!!"
-Chefen på skidanläggningen på frågan om Allt är bra.

Animal Planet.

Gårdagskvällen, vilket förövrigt var en fredagskväll, spenderade jag på ett julbord. Nä, alltså, jag åt ju inte på ett julbord själv... Jag plockade bort vad andra lämnade kvar av det de hade ätit av julbordet. Inte lika glamoröst, men ändock Julbord. Kvällen fortskred och man gick som en zombie mellan köket och festlokalen där man tog drinkbeställningar, plockade tallrikar och undvek de typiskt överberusade gubbarna som bara måste stöta lite på servitriserna. Efter ett par hektiska timmar från min del var stämmningen på topp för gästerna vilket kunde ses på deras danssätt: På bordet. Vinglandes.
Jag stannade upp för en stund, ställde mig längst bak i lokalen mot en vägg och bara blickade ut mot folkmassan som kunde liknas med en myrstack/ hårdrockskonsert. Julshowen uppe på scen började lida mot sitt slut och deras paradnummer var vildare än någonsin, men det blev då även publiken. Tänk er äldre män, eller iallafall femti- sexti- årsåldern som har druckit för många julöl, de drumlar runt, de skrattar och pratar allt för högt, de dansar runt som vildingar, stampar takten med fötterna i helt fel takt, står på stolar och vingel- dansar, står på borden och vingel- dansar. Det är mat och servetter och proslin överallt på golven, där ligger också en del tanter som fått i sig för mycket... Alltså det var helt Galet att se!! De som säger att människor inte är djur borde se det här.

Fast de såg ju onekligen ut att ha kul iallafall, och det är väl bra. (Om de sen kommer ihåg något aav det dagen efter är ett annat problem!)

Welcome to my world!

Skulle idag packa mer mig lite mat till jobbet.
Det fick inte plats i min väska (som för övrigt är nyinköpt, har en ofräsch färg men känns ändå bara som jag!) så jag skulle hitta en plastpåse att ha maten i.

Hittade inte mindre än 2 stycken (två!!!) VILA påsar; en stor och en liten.
ICA påsar är väldigt ute, bortsett från om du är en tant på 76 sådär för jag tror inte de bryr sig riktigt.
Och tror ni inte att jag gick och fick BESLUTSÅNGEST över vilken storlek plastpåse jag skulle bära maten i?
Jag la maten i den lilla påsen, jo det såg väl okej ut, men den kanske blev lite väl fullpackad... kanske borde pröva den stora påsen istället.
Hm.
Jo, nu får maten absolut plats, kanske lite för mycket gott om plats?
Äh, jag måste kolla hur det ser ut i den lilla påsen igen...

Mamma kommer in i köket, bara stannar och stirrar på mig där jag står i fullt bestyr med att byta påse, syna den noggrant från alla vinklar, för att sedan byta påse igen, och igen.
ÄNDA tills mamma får nog och rycker till sig den ena påsen och säger:
-Så! Nu har du inte så mycket att välja på, ta den lilla påsen. Hur svårt kan det va egentligen??

"Hur svårt kan det va?" Huh, du skulle bara veta!!!
Nu ska jag alltså bära maten i den lilla påsen.
Jag är så besviken, påsen ser alldeles för full ut.
Dumma mamma som tvingar mig ta den här påsen! (Visserligen är chansen ganska stor att den stora påsen fortfarande skulle sett alldeles för stor ut, men ändå...)
Färgen matchar iallafall den ofräscha färgen på min väska.
Det är ju bra...

Det snurrar i min skalle!

Hej.

Den senaste tiden har varit föga intensiv jämfört med de senaste grådaskiga höstmånaderna vilka har spenderats sittandes på min röv. Inte så spännande.

Jag har nu kört mycket bil, tagit massa road trips överallt i de värmländska skogarna.
Viktigt att nämna är den gången jag fick motorstopp på väg mot en stor, jätte läskig väg i centrala karlstad.
Som tur var hann jag aldrig så långt, vilket å andra sidan skulle spicat upp den här historien väsentligt, utan parkerade halvt om halvt på en gräsplätt/ cykelbana.
Efter en timme på telefon med min personliga bil councelor, pappa, kom vi fram till att jag (bilen) hade drabbats av en vanlig hederlig soppatorsk.

-Men berätta vad det är som är fel!!! (irriterad pappa som är trött på sin bilhandikappade dotter som inte kan ett skvatt om "motorer&sånt")
-Jo, nu vrider jag på nyckeln, och det låter bara duckduckduckduckwoooah... förstår du?
- Eeh...suck!

Jag har även börjat jobba som marknadsundersökare i Kd och har därmed ökad mitt nuvarande sociala nätverk med flera hundra procent!!
Man har ju alltid pratat om att man minnsann ska bli en gammal ensam tant med massa tanter, för det låter ju så mysigt... men efter alla samtal jag har haft med kattanter nu så är jag riktigt rädd för dom!!
På frågan Hur många personer består ditt hushåll av? så svarar de om deras katter gills.
En kattant sa så här på frågan Vad är er nuvarande sysselsättning? (där jag faktiskt förväntade mig det enkla svaret pensionär):
Om jag har en kattverksamhet i källaren, klassifikeras jag då till egen företagare?
WTF!! Vaddå för kattverksamhet i källaren kan man ju undra!
Hon kan ju arbeta med läskiga djurförsök och forska fram ett smittsamt virus för att kunna utplåna mänskligheten eller vad som helst, läskigt!

Jag har också försökt bearbeta min skånska- skräck genom att lyssna på Familjen. Det har funkat bra fram tills nu då jag dagligen måste tampas med griniga gamla skåningar:

-Halleå?
-Ja hej! Mitt namn är Emelina och jag ringer från ett marknadsundersökningsföretag och...
-Va faen viell due?
-Öh, jag... skulle vilja göra en intervju om...
-NEJ FÖER HELVEITE!!
-Oh... okej, tack ändå?
-...idioet!
KLICK!

Jag har även träffat kompisar, i förrgår var jag och mina lill-lördags-party-sugna-vänner på Score för att dränka alla possibla sorger, men efter en biljardrunda och en förgäves väntan på "folket" som skulle strömma in drog vi till McDonalds istället för att tröstäta.
Sugna på äventyr (läs: fjortis-) smet vi ner i bion där vi av ärligt misstag råkade riva ner en affisch varpå vi fnittrande sprang därifrån, nöjda med vår grova vandalisering.
(Hej jag heter Munken och jag är 8 år!)

I Fredags gick jag till tågstation lite tidigare än planerat efter vad som tycktes vara timmar av planlöst traskande på stan i jakt efter en födelsedagspresent till min far som i födelsedagspresent önskar att han slapp födelsedagspresenter, och tur var väl det annars skulle detta aldrig hänt:

Precis innanför dörrarna på station står en man, bredvid honom står en betydligt längre man. Jag tycker mig känna igen dess två och skiner upp i tron om att de är mina vänner.
Då plötsligt slår det mig, det är ju för tusan Filip&Fredrik!
Ja, ni vet de som är kända.
På TV.
De som har vart med i... Filip&Fredrik Slåss (?).
I alla fall, det var ett stort ögonblick för mig!

Igår kväll serverade jag hungriga värmlänningar på ett julbord, jag sov som en stock fram till elva i morse och sen dess har jag suttit i min pyjamas.
Det är tufft att ta sig tillbaka in i arbetslivet efter ett tag på avbytarbänken! (Obs! att jag använde en sport- association, kan detta vara början till mitt stora planerade sportintresse jag hoppas bli drabbad av snart?)

Hejdå.