Apelsinjuice.

Nu för tiden känner jag mig ofta som en trotsig tolvåring som slagit läger i sitt instängda, stökiga tonårsrum med affischer på backstreetboys på väggarna.
Förutom att jag inte är tolv.
Eller har backstreetboysaffischer på väggarna.
Faktiskt.
Men jag sitter liksom hellre på rummet än mellan mamma och pappa i soffan på kvällarna när de ser på Antikrundan, Solens mat och Plus på tvåan med Sverker ("skadetvaså-skadetvaså!!!").

Igårkväll var jag dock tvungen att smita ner till badrummet för att borsta mina små (stora?) tänder när pappa haffade mig i köket.
-Nä men va bra att du kom ner, här ska du få se vad pappa hittade i källarn. Pappa hittade vår apelsinpress! Du vet, den där som vi hade för några år sen... eller nja, du var kanske inte född då. Men den är precis som ny, titta!

Jag slängde en blick bort mot detta, enligt pappa, "underverk" men såg bara en enormt stor plastapparat som för tillfället var isärplockad i 46 olika delar.

-Jag har vart så sugen på apelsinjuice förstår du, sa pappa med sin åh-jag-är-gravid-och-har-feta-cravings-röst, så jag tänkte att vi kunde pressa vår egen.

Pappa pekade då mot den andra bänken där en enorm hög apelsiner låg och väntade på att bli skalade och det blev jag som fick den stora äran.
Pappa la i bitarna i maskinen.
Och tryckte på en knapp.
Mycket välfördelat arbete.

När han startade maskinen lät det precis som när jetplan startar och arbetet hade börjat.
Jag undrade vad denna maskin med sånt oväsen tillförde morgonmyset på åttiotalet.

Jag skalade och skalade, pappa tryckte på knappen och tittade förundrat och storögt på juicen som rann ut på andra sidan.
När apelsinerna var slut började han slänga i lite skal ("för smakens skull"), sen plutta han i några äpplen.
När han föreslog tomater sa jag stopp och fruktade vad mer han skulle föreslå; falukorv, kapris eller vad som helst men det fick vara bra så!

Imorse skulle jag smaka på detta mästerverk till apelsinjuice- helt egenpressad och säkerligen alldeles ypperligt god.
Juicen smakade skal.
Typiskt.