Alive- the True Story of a Kolsnäs Survivor

En ledig dag.
En ledig dag som blev en solig dag.
En solig dag som å ena sidan var en dag med minus 15 grader i luften, men ändock en ledig, solig dag.
Denna dag avnjöts utomhus i form av en promenad.

Himlen var klarblå.
Marken var pudervit.
Man hörde ett par tappra, antagligen vilsna vårfåglar kvittra traditionsenligt så här på den tidiga vårkanten.
Sjön Fryken låg inbäddad mellan frostbeklädda granhöjder och hade ett tjock glittrande snötäcke över sig.
Runt den lilla udden Kolsnäs gick en liten stig som folk försiktigt hade trampat upp.
Där.
Just där gick jag med min lilla hund.
Det var en till synes vacker plats som snart skulle visa sig vara en mycket förrädisk sådan.

Stigen blev till slut en lätt match, jag ville ha en utmaning.
Såg isen.
Tänkte att Ja! Att vara den första som traskar där vore ärefyllt.
Började pulsa ute på isen och följde strandkanten runt udden.
Svängde runt och kom ut på den västra sidan där vinden legat i och dragit upp snön i stora drivor.
Den lilla hunden försvann under snön.
Poff!
Skit.
Tar upp hunden som åter får luft.
Jävlar!
Tappar nästan balansen.
Väldigt vad djup snön var här då! Ujuj va djupt det blev!!

Börjar bli tungt att gå.
Riktigt tungt.
Flåsar, blir svettig under den stickade mössan, blir irriterad.
Och ger upp.
Tänker ta rakaste vägen upp tillbaka till stigen på udden.
Som ligger ett trettimeters backkrön upp.

Rycker på axlarna, tar ett stadigare tag om den lilla hunden och börjar ta små steg upp för branten som om det inte var en stor grej alls.
Typ, jag klättrar på snöbeklädda branter varje dag, inte så svårt.

Oooh så fel jag hade, OOOH SÅ FEL!
Halvvägs upp stod jag med snö upp till midjan i en sluttning som på något sätt lyckas dölja den stora mängd snö som faktiskt låg där.
Jag kunde för bövelen inte ens röra på fötterna, satt helt och hållet fast.
Hunden under armen bara tittade på mig typ Vad tänker du med egentligen? PUCKO!

Fanhelvetesjävlasnöjävel!
Ropar ut i ren förbannelse för att det är så mycket snö just HÄR där jag vill gå.
Blir tyst och inser snabbt att Herregud! Tänk om någon ser mig nu!
Ståendes i en brant, begravd i snö upp till midjan, med en ful liten hund under armen.
Typ en Paris Hilton som alltid måste ha en matchande acccessoarhund med sig vid alla tillfällen- glammig fest som i snödriva.

Eller tänk om jag blir fast här för evigt!
Tänk om jag dör!
Jag ser tidningsrubrikerna poppa upp i mina tankar:
Ung kvinna dog i snödriva- satt fast.
Underrubriken lyder:
Läs om den tragiska händelsen; kvinnan åt sin halvfrusna hund i hopp om att klara sig tills hon blev räddad, men dog bara timmar innan räddningspersonal hittade henne.

Fick plötsligt en idé!
Tog ett redigt tag om den lilla hunden, började svinga henne fram och tillbaka.
Hunden agerade tyngd så att jag sakta men säkert kunde vicka lös kroppen.
Äntligen fri!!!

Efteråt gick det mycket lättare att ta steg trots den djupa snön.
Svingar hund-tjohej-ena benet löst och kan flyttas.
Svingar hund igen-tjohoo-andra benet löst och kan flyttas.

Jag må säga att promenaden som började så lyckligt, och som sedan övegick till en överlevnadshistoria slutade åter lyckligt.
Jag slapp i allafall äta frusen hundskinka.