Someone please help me, im lame!!!

För några dagar sedan såg jag på ett Tvprogram som heter The Secret Millionaire, en miljonär träffar utsatta människor under falsk identitet för att de vill ge bort pengar men måste utse de som behöver pengarna mest.
I just det här avsittet var de utsatta människorna blinda personer någonstans i England och en kvinna berättar att hon blev blind en dag när hon böjde sig ner för att plocka upp en strumpa.
Bara sådär.
Så himla hemskt tänkte jag, nu måste man vara rädd för det också: Man får cancer om man äter chips, man blir blind om man plockar upp strumpor.
Jaha liksom.

Så inatt vaknade jag av en konstig känsla i foten. I en konstig mellanvärld av att vara vaken och att sova kommer jag ihåg att jag inte kunde röra på min fot, kunde liksom verkligen inte vicka på tårna... Snabb flashback till det hemska Tvprogrammet där kvinnan blivit blind helt plötsigt- JAG HAR BLIVIT LAM I FOTEN!!

Nej, det kan inte hända, det får inte hända, inte mig!!!
Tar upp foten i ett stadigt grepp och bitchslappar den några gånger som om jag förväntade mig att den skulle vakna till med ett ryck, gäspa och fråga vad det var frågan om. (Kom ihåg, jag var nog inte riktigt vaken, jag brukar vanligtvis inte reagera så här... alltså, inte för att jag brukar bli lam i foten, men äh, ni förstår.
Jag fick ingen reaktion.
I panik börjar jag gnugga benet med händerna, liksom skjuva* ner blod till fotstackarn.
Till slut kommer den där underliga känlan i foten då man inte kan röra på sig för att det gör så ont i foten.
Åh vilken underbar känsla det var just då, typ I'm Aliiiive!!!
Till slut låg jag på rygg och log stort med en stickande känning i foten och fiftade i tårna för glatta livet, liksom dubbelkolla att jag inte hade blivit plötsligt lam ändå.
Gött mos!


*Jag fick en plötslig minnesrubbning, kom bara inte ihåg hur man stavar till ordet "skjuva" och sprang därför ner till mamma och pappa och ropade ut:
Alltså hallååå jag tror jag har anorexi, hur stavar man till skjuva?!
Mamma släppte blicken från Tvn, pappa sänkte sakta sin tidning, båda bara stirrade på mig.
...
Ja. Jag vet att allt inte står riktigt rätt till alltid, och jag vet fortfarande inte om jag har stavat ordet rätt. Typiskt.