Telefonsamtal till en helt vanlig skidänläggning någonstans i Mellansverige.

-Välkommen till En helt vanlig skidanläggning någonstans i Mellansverige, det är Munken!

-Ja hejsan, jo det är så att jag har en fråga.

-Jaha?

-Jo, hur kommer vädret att var hos er i slutet av Mars?

-Ööh.. (vänta, vad menar gubben?)
Ööh... (va tusan menar han, hur ska jag, lilla jag, veta det?)
Ööh... (inte ens metreologer vet ju vad vädret blir dagen efter ens!!! Shit, jag måste ju svara...) Ööh, öhm, jo, alltså, jag vet faktiskt inte!

-Nähä. Men jag har en fråga.

-Ja..jaha?

-Jo, jag har varit i Sälen och i Hovfjället och sådär...

-Okej?

-Och jag undrar om det snöar hos er när ni har öppet?

-Nä? Eller jo? Eller alltså, inte alltid, ibland. Jag vet... faktiskt inte.

-Okej, jag förstår. Men tack så mycket då, hejdå!

-Hejdå.

Alive- the True Story of a Kolsnäs Survivor

En ledig dag.
En ledig dag som blev en solig dag.
En solig dag som å ena sidan var en dag med minus 15 grader i luften, men ändock en ledig, solig dag.
Denna dag avnjöts utomhus i form av en promenad.

Himlen var klarblå.
Marken var pudervit.
Man hörde ett par tappra, antagligen vilsna vårfåglar kvittra traditionsenligt så här på den tidiga vårkanten.
Sjön Fryken låg inbäddad mellan frostbeklädda granhöjder och hade ett tjock glittrande snötäcke över sig.
Runt den lilla udden Kolsnäs gick en liten stig som folk försiktigt hade trampat upp.
Där.
Just där gick jag med min lilla hund.
Det var en till synes vacker plats som snart skulle visa sig vara en mycket förrädisk sådan.

Stigen blev till slut en lätt match, jag ville ha en utmaning.
Såg isen.
Tänkte att Ja! Att vara den första som traskar där vore ärefyllt.
Började pulsa ute på isen och följde strandkanten runt udden.
Svängde runt och kom ut på den västra sidan där vinden legat i och dragit upp snön i stora drivor.
Den lilla hunden försvann under snön.
Poff!
Skit.
Tar upp hunden som åter får luft.
Jävlar!
Tappar nästan balansen.
Väldigt vad djup snön var här då! Ujuj va djupt det blev!!

Börjar bli tungt att gå.
Riktigt tungt.
Flåsar, blir svettig under den stickade mössan, blir irriterad.
Och ger upp.
Tänker ta rakaste vägen upp tillbaka till stigen på udden.
Som ligger ett trettimeters backkrön upp.

Rycker på axlarna, tar ett stadigare tag om den lilla hunden och börjar ta små steg upp för branten som om det inte var en stor grej alls.
Typ, jag klättrar på snöbeklädda branter varje dag, inte så svårt.

Oooh så fel jag hade, OOOH SÅ FEL!
Halvvägs upp stod jag med snö upp till midjan i en sluttning som på något sätt lyckas dölja den stora mängd snö som faktiskt låg där.
Jag kunde för bövelen inte ens röra på fötterna, satt helt och hållet fast.
Hunden under armen bara tittade på mig typ Vad tänker du med egentligen? PUCKO!

Fanhelvetesjävlasnöjävel!
Ropar ut i ren förbannelse för att det är så mycket snö just HÄR där jag vill gå.
Blir tyst och inser snabbt att Herregud! Tänk om någon ser mig nu!
Ståendes i en brant, begravd i snö upp till midjan, med en ful liten hund under armen.
Typ en Paris Hilton som alltid måste ha en matchande acccessoarhund med sig vid alla tillfällen- glammig fest som i snödriva.

Eller tänk om jag blir fast här för evigt!
Tänk om jag dör!
Jag ser tidningsrubrikerna poppa upp i mina tankar:
Ung kvinna dog i snödriva- satt fast.
Underrubriken lyder:
Läs om den tragiska händelsen; kvinnan åt sin halvfrusna hund i hopp om att klara sig tills hon blev räddad, men dog bara timmar innan räddningspersonal hittade henne.

Fick plötsligt en idé!
Tog ett redigt tag om den lilla hunden, började svinga henne fram och tillbaka.
Hunden agerade tyngd så att jag sakta men säkert kunde vicka lös kroppen.
Äntligen fri!!!

Efteråt gick det mycket lättare att ta steg trots den djupa snön.
Svingar hund-tjohej-ena benet löst och kan flyttas.
Svingar hund igen-tjohoo-andra benet löst och kan flyttas.

Jag må säga att promenaden som började så lyckligt, och som sedan övegick till en överlevnadshistoria slutade åter lyckligt.
Jag slapp i allafall äta frusen hundskinka.

Analysera mera.

Idag fick jag ett mystiskt spontant sms.

Jag fattade såklart ingenting, det stod:

"Jag tror ja blir knapp på hon som pratar så konstigt!"

Japp, exakt så stod det och visserligen visste jag vem det var ifrån men vad dessa till synes hemliga kodord egentligen betydde hade jag ingen aning om.
Det här blev helt plötsligt ganska spännande, vad försöker personen i fråga att säga mig?
För att inte lämna ut någon på webben så här, kan vi låta kalla den här personen för... Biffen.

Analyseringen hade börjat.

Vem är det, först och främst, som omnämns i smset?
Hon.
Det kan ju var vem som helst av kvinnligt kön, Maj Bylock, Princess Diana eller Gunlis.

Man kan också försöka hitta en definition av ordet konstigt.
Hur konstigt pratar nu den här "hon" på en skala där Carola med sin skrämmande sametslena och ruskigt vänliga röst sitter i ena änden av skalan och Carolina Gynning som med sin extremt gälla stämma och södersvenska dialekt kan skrämma slag på det mest modigaste av barn sitter i andra änden av skalan?

Och slutligen exakt hur tror avsändaren, Biffen, att en kvinna (alltså antagandes att "hon" är en kvinna) med konstig röst ska få avsändaren att förvandlas till en knapp?

Jag vet inte vad ni tycker, men jag börjar tro att Biffen av detta mystiska sms antingen är något av dessa alternativ:
a) Den flummiga sortens människa, den som reser till fjärran östern och röker på i dimmiga barer med konstiga neonskyltar utanför.

b) Den typen av människa som på en måndagskväll finner det mycket roande att skriva samma udda sms till olika personer i vänskapskretsen (inkl. gamla gymnasiepolare, svärmor och en rörmoksfirma uppslagen i en telefonkatalog) för att sedan jämföra svaren.

c) Den typen av människa som helt uppe i en diskussion måste föra delar av samtalet vidare till en tredje opartisk person för att i sin tur få ett neutralt svar på påståendet. Av okänd anledning.

Av det enkla skälet att jag hade kommit fram till inte mindre än tre olika svar ville jag därefter svara Biffen på ett mycket neutralt sätt, så jag svarade i stort sett "Jaha, säger du det!" för att lämna samtalet lite öppet sådär och väntade sedan med största spänning på fler ledtrådar.

Svaret jag fick gjorde att alla pusselbitar föll på plats och fastän ingen av mina olika tolkningar var korrekta var jag ändå rätt nöjd med min analysering.

Smset hade syftat på en kvinna på vår gamla gemensamma arbetsplats som med en ytterst robotlik/ mekanisk röst fått både mig och Biffen att tappa bort oss i vårt eget arbete (pga åthållande av bubblande skrattanfall), och som vi haft otaliga diskussioner om (helt och hållet med vänliga ord, lovar).

Coolt att kunna låta som en robot liksom, men vem blir inte lite knapp av att behöva lyssna på det dagarna i ända!

Alla män blir till slut en riktig familjefader.

Imorgon börjar sportlovet.
Det första i raden av tre kan man säga.

Då ska man åka på skidsemester med hela familjen.
Vems uppgift är det nu igen att ta med frugan, barnen, skidorna, barnstolarna, takboxarna, jycken och svärmor på skidsemestern?
Jo, familjefadern!
Den gamla hederliga, svenska- svensson, familjefadern!
Just det, ni vet han med de svarta ringarna under ögonen, den smått synliga ölmagen, musarmen till en följd av de långa veckorna på kontoret, och början till en flint som han noggrant försökt dölja med en diskret combover.

Fast man har ju egentligen inte tid.
Eller lust.
Eller råd.
Och ungarna vill ju egentligen inte heller, de vill ju vara hemma och "hänga" med kompisar som de uttrycker sig, och frugan vill väl egentligen spendera den lilla semestern på ett spa.
Ungarna är väl egentligen för små också, man har ju hört att det är bra att de får börja i tid med det här att åka slalom.

Till tjejerna i receptionen med det pekande fingret och rynkan mellan ögonen i högsta hugg:
"Varför får inte min dotter på två år och fyra månader gå i er skidskola?!
Vart är din chef?
Låt mig tala med din chef!!!"
(Oj! Tar sig för magen*. Var kom denna ilska ifrån? Måste verkligen sluta stressa...Jädra magsår, svidsvidsvid tillbaka på dig själv du, tvi!)

Nä men skidsemester, det ska man på.
Så är det bara.

-

Alltså tänk alla dessa familjefäder som lever i en slags illusion där världen endast är i karma om man lyckas ta med sin familj till att åka lite skidor.
Det är en Svenssons skyldighet!
Till sin familj, till Svea rike!

Förresten har jag varken/ ska varken se följande på tv denna innesittarsäsong: Let's Dance, Robinson, Melodifestivalen, OS. Inte ett enda avsnitt. Tv suger.

Apelsinjuice.

Nu för tiden känner jag mig ofta som en trotsig tolvåring som slagit läger i sitt instängda, stökiga tonårsrum med affischer på backstreetboys på väggarna.
Förutom att jag inte är tolv.
Eller har backstreetboysaffischer på väggarna.
Faktiskt.
Men jag sitter liksom hellre på rummet än mellan mamma och pappa i soffan på kvällarna när de ser på Antikrundan, Solens mat och Plus på tvåan med Sverker ("skadetvaså-skadetvaså!!!").

Igårkväll var jag dock tvungen att smita ner till badrummet för att borsta mina små (stora?) tänder när pappa haffade mig i köket.
-Nä men va bra att du kom ner, här ska du få se vad pappa hittade i källarn. Pappa hittade vår apelsinpress! Du vet, den där som vi hade för några år sen... eller nja, du var kanske inte född då. Men den är precis som ny, titta!

Jag slängde en blick bort mot detta, enligt pappa, "underverk" men såg bara en enormt stor plastapparat som för tillfället var isärplockad i 46 olika delar.

-Jag har vart så sugen på apelsinjuice förstår du, sa pappa med sin åh-jag-är-gravid-och-har-feta-cravings-röst, så jag tänkte att vi kunde pressa vår egen.

Pappa pekade då mot den andra bänken där en enorm hög apelsiner låg och väntade på att bli skalade och det blev jag som fick den stora äran.
Pappa la i bitarna i maskinen.
Och tryckte på en knapp.
Mycket välfördelat arbete.

När han startade maskinen lät det precis som när jetplan startar och arbetet hade börjat.
Jag undrade vad denna maskin med sånt oväsen tillförde morgonmyset på åttiotalet.

Jag skalade och skalade, pappa tryckte på knappen och tittade förundrat och storögt på juicen som rann ut på andra sidan.
När apelsinerna var slut började han slänga i lite skal ("för smakens skull"), sen plutta han i några äpplen.
När han föreslog tomater sa jag stopp och fruktade vad mer han skulle föreslå; falukorv, kapris eller vad som helst men det fick vara bra så!

Imorse skulle jag smaka på detta mästerverk till apelsinjuice- helt egenpressad och säkerligen alldeles ypperligt god.
Juicen smakade skal.
Typiskt.