En helt vanlig TVkväll hos familjen Munkskunk.

Det börjar sakta men säkert dra sig mot de kallare årstiderna av året; fåglarna har slutat kvittra; hummlorna har slutat surra; träden börjar skifta i gult och mornarna är råa och dimmiga.
Bären är plockade och sylten är gjord, svamparna är hittade och pajerna är uppätna.
Hösten är verkligen här.

Något som vi i min familj associerar med hösten är TVkvällar.
Det innebär att man sätter på sig de fulaste men kanske också därför de mest bekväma kläderna man har (de nedärvda är de bästa), man tänder i järnspisen så att man svettas rikligt varje gång man är i köket, man tänder ljus- massor av ljus, och så blandar man till en varm dryck av valfritt slag- kaffe, te eller choklad.

För några dagar sedan hade vi en sådan TVkväll.
Allt var perfekt höstigt, skulle bara sätta på TVn först.
Svartvitt.
Vatusan?!
Byter kanal- svartvitt.
Startar om TVn- fortfarande svartvitt.
River i desperation av en normal färgskärm fram TVn och börjar rota bland alla sladdar och kablar på baksidan- drar ur, blåser bort lite imaginativt damm, sätter tillbaka dem.
Kliar sig i huvudet, en svettdroppe börjar sakta rulla ned för pannan- varför måste spisen alltid brassas på högsta värme, vava??

Får en vision om hur man lyfter upp fanskapet på raka armar och slungar det tvärs över TVrummet förbi den perfekta lilla familjen som ska ha den perfekta lilla TVkvällen.
Hoppar sedan efter TVn med en yxa i högsta hugg som man inte är rädd att använda på naughty TVapparater som INTE VISAR FÄRG!!!

Tar djupa andetag- lugnar ner sig.
Suckar och inser läget.
Tvkvällen kommer att bli svartvit, TVn är verkligen trasig.

Pappa tyckte i allafall att det var "Mysigt- det är som förr i tiden".
Detta fick mig att inse hur gammal min pappa egentligen är.
Minst 83 eller något.