Naturens lag är en jobbig lag om man är förföljd.

Nu börjar det hända igen.
Jag börjar stöta ihop med konstiga typer på stan som jag likt en ofrivillig magnet lyckas dra till mig och vilka bara måste prata med mig om allt mellan himmel och jord.
Hjälp mig mamma!

Igår passerade jag ett helt oskyldigt litet barn på trottoaren som lika oskydigt ville hälsa på min hund... trodde jag!
Barnet visade sig vara av den något (mycket) rastlösa typen som bara älskar att följa efter folk, i brist på annan aktivitet antar jag.
Tyvärr, måste jag säga, så hade jag ju lilla hunden Nisse med mig på promenad, och som ni kanske förstår så bidrog ju även lilla söta, storögde Nisse till att vi fick denna följeslagare.

Efter ett hastigt Hejdå! hade jag lyckats trampa ifrån henne en bit; jag var äntligen fri från denna Pladderfia.
Men långt bort i fjärran hörde jag klampande steg.
Jo, ta mig tusan att det lät som ett par flickskor som skuttade närmare och närmare då ljudet blev allt högre.
Satan! tänkte jag och försökte att gå ännu snabbare.
Nisses korta gamla ben verkade inte riktigt hänga med och rätt som det var så ryckte det till i kopplet; det var då dags för honom att skita lite.
Fan! Inte NUUU hundskrälle!

Flickan hann ikapp oss och stod och flåsade efter spurten.
-Hej! ropade hon glatt efter några sekunder.
-Mh... svarade jag bittert.
-Han bajsar! konstaterade hon och pekade.
Jag bara blängde surt på Nisse och det kan ha varit min fantasi men jag tyckte Nisse log och ryckte oskyldigt på axlarna... jag vet inte.

-Jag hann ikapp er!! uttropade hon sedan lyckligt och började göra en segerdans.
Lite oroligt för att någon skulle se mig med det där konstiga barnet slängde jag snabba blickar omkring mig.
Så var jag fast igen, med en gammal hund som är absolut tvungen att skita när situationen egentligen inte tillåter, och med en pratglad (så saliven sprutar), överaktiv och mycket irriterande unge som jag aldrig träffat tidigare i hela mitt liv.

Jag som bara älskar hundar och barn.
Blä!