Alla män blir till slut en riktig familjefader.

Imorgon börjar sportlovet.
Det första i raden av tre kan man säga.

Då ska man åka på skidsemester med hela familjen.
Vems uppgift är det nu igen att ta med frugan, barnen, skidorna, barnstolarna, takboxarna, jycken och svärmor på skidsemestern?
Jo, familjefadern!
Den gamla hederliga, svenska- svensson, familjefadern!
Just det, ni vet han med de svarta ringarna under ögonen, den smått synliga ölmagen, musarmen till en följd av de långa veckorna på kontoret, och början till en flint som han noggrant försökt dölja med en diskret combover.

Fast man har ju egentligen inte tid.
Eller lust.
Eller råd.
Och ungarna vill ju egentligen inte heller, de vill ju vara hemma och "hänga" med kompisar som de uttrycker sig, och frugan vill väl egentligen spendera den lilla semestern på ett spa.
Ungarna är väl egentligen för små också, man har ju hört att det är bra att de får börja i tid med det här att åka slalom.

Till tjejerna i receptionen med det pekande fingret och rynkan mellan ögonen i högsta hugg:
"Varför får inte min dotter på två år och fyra månader gå i er skidskola?!
Vart är din chef?
Låt mig tala med din chef!!!"
(Oj! Tar sig för magen*. Var kom denna ilska ifrån? Måste verkligen sluta stressa...Jädra magsår, svidsvidsvid tillbaka på dig själv du, tvi!)

Nä men skidsemester, det ska man på.
Så är det bara.

-

Alltså tänk alla dessa familjefäder som lever i en slags illusion där världen endast är i karma om man lyckas ta med sin familj till att åka lite skidor.
Det är en Svenssons skyldighet!
Till sin familj, till Svea rike!

Förresten har jag varken/ ska varken se följande på tv denna innesittarsäsong: Let's Dance, Robinson, Melodifestivalen, OS. Inte ett enda avsnitt. Tv suger.

Apelsinjuice.

Nu för tiden känner jag mig ofta som en trotsig tolvåring som slagit läger i sitt instängda, stökiga tonårsrum med affischer på backstreetboys på väggarna.
Förutom att jag inte är tolv.
Eller har backstreetboysaffischer på väggarna.
Faktiskt.
Men jag sitter liksom hellre på rummet än mellan mamma och pappa i soffan på kvällarna när de ser på Antikrundan, Solens mat och Plus på tvåan med Sverker ("skadetvaså-skadetvaså!!!").

Igårkväll var jag dock tvungen att smita ner till badrummet för att borsta mina små (stora?) tänder när pappa haffade mig i köket.
-Nä men va bra att du kom ner, här ska du få se vad pappa hittade i källarn. Pappa hittade vår apelsinpress! Du vet, den där som vi hade för några år sen... eller nja, du var kanske inte född då. Men den är precis som ny, titta!

Jag slängde en blick bort mot detta, enligt pappa, "underverk" men såg bara en enormt stor plastapparat som för tillfället var isärplockad i 46 olika delar.

-Jag har vart så sugen på apelsinjuice förstår du, sa pappa med sin åh-jag-är-gravid-och-har-feta-cravings-röst, så jag tänkte att vi kunde pressa vår egen.

Pappa pekade då mot den andra bänken där en enorm hög apelsiner låg och väntade på att bli skalade och det blev jag som fick den stora äran.
Pappa la i bitarna i maskinen.
Och tryckte på en knapp.
Mycket välfördelat arbete.

När han startade maskinen lät det precis som när jetplan startar och arbetet hade börjat.
Jag undrade vad denna maskin med sånt oväsen tillförde morgonmyset på åttiotalet.

Jag skalade och skalade, pappa tryckte på knappen och tittade förundrat och storögt på juicen som rann ut på andra sidan.
När apelsinerna var slut började han slänga i lite skal ("för smakens skull"), sen plutta han i några äpplen.
När han föreslog tomater sa jag stopp och fruktade vad mer han skulle föreslå; falukorv, kapris eller vad som helst men det fick vara bra så!

Imorse skulle jag smaka på detta mästerverk till apelsinjuice- helt egenpressad och säkerligen alldeles ypperligt god.
Juicen smakade skal.
Typiskt.

Min Hund. Del 2.

Min hund är så korkad så hon äter en tampong hon hittar på marken.

(Förstå proportionerna: Hennes ben är typ lika långa som ett tampongsnöre...)

Min Hund.

Min hund är så korkad så när hon fiser tittar hon sig förvånat omkring efter den skyldige, varpå hon frustande/hostande trippar ut ur det stinkande rummet och lämnar oss andra kvar.

Min hund är så korkad så när hon inte finner en pinne att bära på promenaden, tar hon istället en mun full av snö som hon sedan sätter i halsen.

Min hund är så korkad så varje gång någon råkar röra på sig i soffan, där hon sover, när vi ser på TV så morrar hon och ber alla hålla käft/sitta still för det finns faktiskt hundar här som försöker sova i lugn och ro!!!... Ja, det är bara korkat beteende om ni frågar mig.

Min hund är så korkad så när hon för en gångs skull blir lössläppt i ett parti skogsdunge i vårt villaområde (i tron om att det nog inte finns några vilda djur hon kan jaga), så irrar hon glatt omkring endast TJUGO meter från inte mindre än fem stycken råddjur. Utan att ens lägga märke till dem.

Fast hon är söt. På utsidan.

Mums!

Min chef är mycket givmild och omtänksam om sina anställda. Igår fick vi i reception en varsin molusk för att han tyckte synd om oss för att det var så lite folk. Idag fick vi en till molusk för att han tyckte synd om oss för att det var så himla galet mycket folk. Banktjänstemän får bonus i form av pengar, vi får molusker. Jag tror jag kommer gilla detta ställe!

Request.

Jag vill bli medtagen på äventyr ut i den stora vida världen.

Ta mig med?

Milt väder.

Igårkväll:
Nyss hemkommen från vansinigt trevlig middag hos familjevänner. Så vansinigt kul att föräldrarna inte orkar fixa till värmen i bilen så att de stackars förfrusna barnen har något att åka till jobbet i nästa morgon.
Barnen får försöka fixa bilen själva. Visserligen har barnen eget körkort, vilket betyder eget ansvar för bilen. Tråkigt att bli gammal.
Jaha ja, vi äger visst ingen motorvärmare. Jaha, vi ska lägga kupévärmaren i motorn och svepa in hela bilen i varma filtar. Kupévärmaren som grannen för tillfället använder för att värma upp sin diskho som frusit. Nähä, jaha. Skiter i kupévärmare, skiter i allt. Det löser sig imorgon, bums i säng.
Imorse: Oweweweooh... Oweweweweweweoooh!! (helvetesjävlabiljävel.) Yes. Underbart. Bilen startar inte, lyser inte, batteriet helt urladdat, bilen totalt genomfrusen. Halv åtta på morgonen, 24 minus, 1 mil till jobbet, en lördag, och ingen bil.
Vad gör man? Jo det ska jag säga er, man ringer till högsta chefen och ber om råd, varefter han på ca tio minuter har fixat skjuts.

Skjutsen heter Bengan, en sextioårig gammal raggare, galet skeva ögon,äger en sketen Saab som inte går snabbare än 70. I nedförsbacke.
Det var jag, min bror och vår kompis som skulle knö oss in. Brorsan slängde sig på framsätet så det fanns inte så mycket att välja på för oss andra. Vi kikade in på det totalt överbelamrade baksätet fyllt med kläder och verktyg och hjälmar och skrot och och... Kompisen hoppade in, stängde dörren. Saker trillade ut på min sida. Okej, tänkte jag, raffsade ihop allt, tryckte in benen först och svingade sedan in överkroppen och huvudet i bilen. Fick sitta på en skruvlåda hela vägen till jobbet av den enkla anledningen att det inte fanns någon annan plats att lägga den på. Men vi kom till jobbet. Gött!

Hey ho ho ho!

Man ser förbi adventsljusstaken i fönstret ut mot den sena Decemberafton där snön sakta singlar ner och stjärnhimlen sträcker sig oändligt mörk.
Julklapparna är klara, än otroligt fult inpackade, än bortglömd(a) i en helt annan stad, men vad gör det i en tid som denna.
Det är väl insidan om räknas, även gällande julklappar.

Denna vanligtvis harmoniska men ändock traditionellt evighetslånga dag-före-doppare-dag var trots allt, allt annat än harmonisk.
Fylld med diverse missöden, nära döden upplevelser och total missär~ :

- Oförstånd ang. skolanmälningar
- Glömd julklapp
- Glömd gravad lax inför morgondagens julbord
- Staket som är i vägen när man kör bil
- Stol som står i vägen när man går
- Glas fyllt till bredden med vatten som står i vägen på bordet

(mer ingående detaljer vore här en överdrift med tanke på att det är min vardag, dagar som denna fullständigt fyller mitt liv och man går under beskrivningen "korkad, tom och glad")
~så tar även denna dag snart slut, och om ynka femton minuter slår klockan om till Julafton.
Dagen som barn världen över har väntat på (nämnas måste att det även finns vuxna barn),
dagen då allt är frid och fröjd (gulp hoppas jag?).

Jag önskar härmed alla mina läsare, vänner och familj en riktigt God Jul!

Tiptop tipptapp!

Förra året vid den här tiden före jul så hade jag som så många andra total julpanik.
Det är julklappar, det är julstäda, det är förbereda allt i sitt vanliga liv så att man kan glömma det för ett par dagar under jul vilket inkluderar att göra alla läxor, lämna in alla uppsatser och packa väskan för hemfärd.
Jag lovade mig själv att göra vad jag kunde för att nästa år inte skulle bli lika stressartat, och voíla!

Jag övertalade familjen om att hoppa över julklapparna i år, julstädningen fick räcka med "lätt dammtorkning" av hyllor och "snabb dammsugning" av golv (mycket slarvigt men ingen kommer märka!), jag pluggar inte och jag bor hemma.
Ingen stress, ingen panik för något... julen kommer glida förbi på tipp-tappande tomte-tår så lätt och behagligt!

TRODDE JAG!

Nej, en vecka före jul började glåporden komma haglandes över mig- Grinchen! Din lilla julklappshatare! Jehova! Sno inte vår jul! Vi vill ha julklappar, vi vill ha julklappar, vi vill haaa!!!

Suck.
Då var det bara att ge sig för denna armé av familjemedlemmar som nu absolut skulle ha julklappar i alla fall.
Rullar fram den fruktade julklappspaniken i år igen vilket bara kommer sluta på ett sätt:
Köpa julklappar bara för att.

Önskar mig demostrativt värdebevis från UNICEF för avmaskningsmedel i ett sista försök att visa min familj hur överdrivet och löjligt och tillgjort det är det här med julklappar.

En dag kvar till jul...

"Om allt är bra? Det är ju förfan snö ute, jag mår så in i helvete bra!"

På Torsdag ska jag på introduktionsmöte på en viss liten skidanläggning en mil utanför Sunne. Jag måste skaffa en rosa toppluva och en jumpsuite...



"Om jag mår bra?
Det är ju förfan snö ute,
jag mår så in i helvete bra!!"
-Chefen på skidanläggningen på frågan om Allt är bra.