Milt väder.

Igårkväll:
Nyss hemkommen från vansinigt trevlig middag hos familjevänner. Så vansinigt kul att föräldrarna inte orkar fixa till värmen i bilen så att de stackars förfrusna barnen har något att åka till jobbet i nästa morgon.
Barnen får försöka fixa bilen själva. Visserligen har barnen eget körkort, vilket betyder eget ansvar för bilen. Tråkigt att bli gammal.
Jaha ja, vi äger visst ingen motorvärmare. Jaha, vi ska lägga kupévärmaren i motorn och svepa in hela bilen i varma filtar. Kupévärmaren som grannen för tillfället använder för att värma upp sin diskho som frusit. Nähä, jaha. Skiter i kupévärmare, skiter i allt. Det löser sig imorgon, bums i säng.
Imorse: Oweweweooh... Oweweweweweweoooh!! (helvetesjävlabiljävel.) Yes. Underbart. Bilen startar inte, lyser inte, batteriet helt urladdat, bilen totalt genomfrusen. Halv åtta på morgonen, 24 minus, 1 mil till jobbet, en lördag, och ingen bil.
Vad gör man? Jo det ska jag säga er, man ringer till högsta chefen och ber om råd, varefter han på ca tio minuter har fixat skjuts.

Skjutsen heter Bengan, en sextioårig gammal raggare, galet skeva ögon,äger en sketen Saab som inte går snabbare än 70. I nedförsbacke.
Det var jag, min bror och vår kompis som skulle knö oss in. Brorsan slängde sig på framsätet så det fanns inte så mycket att välja på för oss andra. Vi kikade in på det totalt överbelamrade baksätet fyllt med kläder och verktyg och hjälmar och skrot och och... Kompisen hoppade in, stängde dörren. Saker trillade ut på min sida. Okej, tänkte jag, raffsade ihop allt, tryckte in benen först och svingade sedan in överkroppen och huvudet i bilen. Fick sitta på en skruvlåda hela vägen till jobbet av den enkla anledningen att det inte fanns någon annan plats att lägga den på. Men vi kom till jobbet. Gött!