Det snurrar i min skalle!

Hej.

Den senaste tiden har varit föga intensiv jämfört med de senaste grådaskiga höstmånaderna vilka har spenderats sittandes på min röv. Inte så spännande.

Jag har nu kört mycket bil, tagit massa road trips överallt i de värmländska skogarna.
Viktigt att nämna är den gången jag fick motorstopp på väg mot en stor, jätte läskig väg i centrala karlstad.
Som tur var hann jag aldrig så långt, vilket å andra sidan skulle spicat upp den här historien väsentligt, utan parkerade halvt om halvt på en gräsplätt/ cykelbana.
Efter en timme på telefon med min personliga bil councelor, pappa, kom vi fram till att jag (bilen) hade drabbats av en vanlig hederlig soppatorsk.

-Men berätta vad det är som är fel!!! (irriterad pappa som är trött på sin bilhandikappade dotter som inte kan ett skvatt om "motorer&sånt")
-Jo, nu vrider jag på nyckeln, och det låter bara duckduckduckduckwoooah... förstår du?
- Eeh...suck!

Jag har även börjat jobba som marknadsundersökare i Kd och har därmed ökad mitt nuvarande sociala nätverk med flera hundra procent!!
Man har ju alltid pratat om att man minnsann ska bli en gammal ensam tant med massa tanter, för det låter ju så mysigt... men efter alla samtal jag har haft med kattanter nu så är jag riktigt rädd för dom!!
På frågan Hur många personer består ditt hushåll av? så svarar de om deras katter gills.
En kattant sa så här på frågan Vad är er nuvarande sysselsättning? (där jag faktiskt förväntade mig det enkla svaret pensionär):
Om jag har en kattverksamhet i källaren, klassifikeras jag då till egen företagare?
WTF!! Vaddå för kattverksamhet i källaren kan man ju undra!
Hon kan ju arbeta med läskiga djurförsök och forska fram ett smittsamt virus för att kunna utplåna mänskligheten eller vad som helst, läskigt!

Jag har också försökt bearbeta min skånska- skräck genom att lyssna på Familjen. Det har funkat bra fram tills nu då jag dagligen måste tampas med griniga gamla skåningar:

-Halleå?
-Ja hej! Mitt namn är Emelina och jag ringer från ett marknadsundersökningsföretag och...
-Va faen viell due?
-Öh, jag... skulle vilja göra en intervju om...
-NEJ FÖER HELVEITE!!
-Oh... okej, tack ändå?
-...idioet!
KLICK!

Jag har även träffat kompisar, i förrgår var jag och mina lill-lördags-party-sugna-vänner på Score för att dränka alla possibla sorger, men efter en biljardrunda och en förgäves väntan på "folket" som skulle strömma in drog vi till McDonalds istället för att tröstäta.
Sugna på äventyr (läs: fjortis-) smet vi ner i bion där vi av ärligt misstag råkade riva ner en affisch varpå vi fnittrande sprang därifrån, nöjda med vår grova vandalisering.
(Hej jag heter Munken och jag är 8 år!)

I Fredags gick jag till tågstation lite tidigare än planerat efter vad som tycktes vara timmar av planlöst traskande på stan i jakt efter en födelsedagspresent till min far som i födelsedagspresent önskar att han slapp födelsedagspresenter, och tur var väl det annars skulle detta aldrig hänt:

Precis innanför dörrarna på station står en man, bredvid honom står en betydligt längre man. Jag tycker mig känna igen dess två och skiner upp i tron om att de är mina vänner.
Då plötsligt slår det mig, det är ju för tusan Filip&Fredrik!
Ja, ni vet de som är kända.
På TV.
De som har vart med i... Filip&Fredrik Slåss (?).
I alla fall, det var ett stort ögonblick för mig!

Igår kväll serverade jag hungriga värmlänningar på ett julbord, jag sov som en stock fram till elva i morse och sen dess har jag suttit i min pyjamas.
Det är tufft att ta sig tillbaka in i arbetslivet efter ett tag på avbytarbänken! (Obs! att jag använde en sport- association, kan detta vara början till mitt stora planerade sportintresse jag hoppas bli drabbad av snart?)

Hejdå.