Pjux.

Titta på dina skor.
De ser ditt liv ur ett helt annat perspektiv.

De vet allt du inte har en aning om.

Till exempel vad du har trampat i.

Strumpskor.

Cha- ha- harlie!

Dagen spenderades som extrainsatt specialstyrka på turistbyrån när cheferna drog till Danmark.

Jag slog på stort, kan man säga, gällande min klädutstyrsel.
Det var elegant, det var strikt, det var receptionistvarning så det tjöt om det.
Det var vit skjorta under mörkblå kofta, liten sjal knuten tajt runt halsen, respektingivande smink samt frisyr (liten knut- ville ha Stor knut men hårmängden tillät tyvärr inte) och ett par mycket sofistikerade örhängen.

Den egentliga anledningen till min energiska upprustning av mig själv (efter veckor av förfall aka arbetslöshet) var kanske mer som att rusta en sköld mot det jag såg i spegeln i morse.

Vaknar, duschar, kollar spegeln, vänder mig om.
KOLLAR SPEGELN IGEN och ser med förfasan vad mina ögon bara hann se en glimt av men liksom inte riktigt registrerade ty det såg så overkligt ut:
En fet jävla finne, precis mellan ögonen.

Det ser så sjukt jävla kul ut och jag skrattar högt och galet tillsammans med folk som jag möter på stan!

Jag ser ut som en indier med en röd prick i pannan.
Jag ser ut som en unicorn vid namn Charlie.
Jag ser ut som en snorig tonåring med en finne i fejjan!!!

Därav mitt stora engagemang i att piffa upp det som kunde piffas till.
Piffpiff!

Sug.

Nej.
Jag fick inte jobbet i fjällen.
Tur det, jag hatar nämligen fjäll.
Absolut a v s k y r fjäll.
Då skulle det ju aldrig gå för sig att jobba på ett liksom.

Jag och min syrra ska i protest mot "alla jobb som man söker men inte får", kasta bajsbomber på Stockholms viktigaste chefer och arbetsgivare av alla slag.
Bara så att de vet hur det känns liksom.
Sådetså!

"Dä ä som i en actionrulle, fast på rektigt!"

I brist på andra jämnåriga vänner, lika arbetslösa, sysslolösa och meningslösa som jag så har jag gett min kära mor titeln Bestie (jag hade en show som hette Munken's My New BFF, men det var bara mamma som anmälde sig så hon fick även lov att vinna).

Idag har vi skojat till det och planerat vår framtid som regissörer och filmmakare till vår nya film med den genomtänka, gripande och ypperligt exelenta titeln:

Polis, polis, potatisgris-
Helikopterrånarna.

I rollerna som rånar- gubbligan hittar vi
- Kurt Olsson, som med sin tidigare karriär inom spårvagn nu avancerat och är helikopterförare
- Stänkarn, som har tröttnat på att vara sidekick och
- Jönssonligan- Harry, han har bara en självklar plats i ett rånargäng som detta.

Polisernas huvudman alt. mansgris är den otrolige
-Mikael Persbrandt, han spelar mot
- Tina Nordström som är Mikaels högra hand samt älskarinna och
- den klassiska rollen som den bossiga polischefen är den lilla runda, skånska tanten i Stefan och Kristers sommarrevyer, vad hon nu kan tänkas heta.
Hjärnan bakom hela rånet är självaste Ernst Kirchsteiger som barfota i sin lilla lusekofta dricker hemmagjort té och ler sådär mysigt/ klurigt typ:
Jag har en plan, tajmad och klar... oh vilket underbart härligt té, vem har gjort det?
Just det ja, det måste vara jag, höhö!

Manuset har vi helt kommit på själva (host), och fast hela historien inte riktigt färdigfilad på så kommer filmen ungefär handla om att:
Gubbligan har en plan ("tajmad och klar blabla")-
- de ska sno en helikopter
- sprida falska rykten om sprängladdningar vid polisens helikpoterhangar så att de blir strandsatta på marken
- råna, inte en mesig värdetransport, utan självaste värdetransportcentralen
susa iväg i sin lilla helikopter varefter Kurt Olsson fickparkerar den bredvid en trädunge och de försvinner med alla pengarna
-Persbrandt och hans team kommer bli inkopplade och vi har inte riktigt kommit på hur detta kommer att sluta men vi kan lova er en massa dramadramaaction och annat smaskigt.
Total Beck- anda, fast med en liten Värmländsk bonn- knorr på det hela! Bam!

Visas på din bio inom kort!

Som grädde på mos- fast allt i min näsa då förstås.

Imorse ringde väckarklockan, jag vaknade med det gamla vanliga återuppstå- från- de- döda- rycket, stängde av väckarklockan och nös därefter 6 ggr på rad.

Jag vill bara berätta för världen att jag är förskyld.
Tack för att du lyssnat!

En pinne, två pinne, fiskpinne?

Jag och min stackars körskolelärare sitter i bilen och har eftersnack efter dagens strapatser på Sunnes vilda vägar.
Vi pratar om att man kan räkna ut att man har kört en kilometer genom att räkna vägpinnarna eftersom de (tydligen) sitter med 50 meters mellanrum.

- ...så hur många pinnar går det då alltså på en kilometer? säger min lärare och förväntar sig ett snabbt och självklart svar.
Totalt jävla matte- hjärndöd som jag är fryser huvudet till och jag drar till med ett tal som jag kände lät bra för stunden;
- Tio!
-Va nä? säger min lärare och sneglar misstroende på mig.

Min inre monolog lyder:
Skit!
Åh va typiskt att det var fel.
Bra gissning, men att gissa tar en ingenvart här i livet, har inte typ alla mina gamla mattelärare sagt det måntro?
Man måste vara säker på sin sak i matte.
Jag kommer då aldrig bli en bro- eller parabol- byggare.
Skit, han väntar seriöst fortfarande på ett svar.
Kan han inte bara säga vad det är?
MaydayMayday- paniiik!!
Jag vet inte svaret, jag orkar verkligen inte räkna...
Seriöst... SERIÖST!!!
Ok jag gissar igen, mina mattelärare till trots.
Hm kom igen nu Emelina, dra till med ett bättre tal; 10 är nog alldeles för lågt, det måste vara typ ungefär en sådär...

-50? piper jag fram nästan ohörbart efter en lång och väldigt tyst tystnad.
Jag förstod direkt jag sa det att jag hade fel, igen.
Jag förstod nog till och med i sekunden innan jag sa det att jag skulle vara off.
Way off.

Förstår ni nu min vardag som Tjejen som föddes utan den viktiga delen i hjärnan som gör att man kan räkna ut enkla matematiska problem?

Ett litet berg <3

Nyss hemkommen från Sveriges sköna fjäll kan jag inte säga annat än att jag är förälskad. "Fjäll är inte mjäll, fjäll är fint!" är ett uttryck som jag visserligen precis kom på, men som stämmer väldigt bra!

Det har varit en intensiv helg fullspäckad med hotellfrukost, fjällvandring, äventyrsbana, party i Afterski- stugan, delad fjällstuga med folk från hela Sverige, gratis drink- biljetter, 3-rätter middag, information om Tandådalen och Hundfjället, myr- marker, avslappnad intervju och massor, massor av sköna typer och annat underbart folk!

Att mingla med 180 personer är ganska slitsamt måste jag säga men efter den här helgen vill jag verkligenverkligenverkligen jobba i fjällen och kunna fortsätta lära känna dem och ta del av fjäll (min nya förälskelse ni vet).

Jag får reda på det på ons- fre och jag räknar med att inte få jobbet- det blir så jobbigt annars. Om jag inte får det så var helgen i alla fall en väldigt rolig upplevelse och jag är nöjd över att vara en av de få som faktiskt fick gå på intervju!

Djupet på mina tankar är beundransvärt, eh...

Mitt liv som arbetslös har gjort mig till en riktig livsfilosof.
Dagens hetaste tankegång har kretsat omkring det första målet på dagen- Frukosten.
Det finns flera olika slags frukostar som jag gillar som är liksom lite utöver de vanliga, dvs. fil och tråkiga flingor alt. en torr macka.
Detta måste jag dela med hela världen so here it goes:

1. Hotellfrukost- detta är den mest optimala, ultimala samt fenomenala frukosten på vår jord för där finns ALLT (utom det som listas nedanför vill säga).

2. Julaftonfrukost- Jag säger bara en slice av en nygjord julskinka på ett russinbröd dränkt i lite skånesenap: wow.

3. Födelsedagsfrukost- Varm choklad toppad med vispgrädde och tårta!!!

4. Slappisfrukosten/ dagen-efter-frukosten- PIZZA.

5. Sommarfrukosten- massa frukt och bär i lite fil, skall ätas ute i solen och värmen på altanen!

6. Amerikanska frukosten- Biscuites & gravy, sausage, fried egg, tomatoes, panncakes & maple syrup and a cup of hot black coffee.

Har jag glömt något?

Naturens lag är en jobbig lag om man är förföljd.

Nu börjar det hända igen.
Jag börjar stöta ihop med konstiga typer på stan som jag likt en ofrivillig magnet lyckas dra till mig och vilka bara måste prata med mig om allt mellan himmel och jord.
Hjälp mig mamma!

Igår passerade jag ett helt oskyldigt litet barn på trottoaren som lika oskydigt ville hälsa på min hund... trodde jag!
Barnet visade sig vara av den något (mycket) rastlösa typen som bara älskar att följa efter folk, i brist på annan aktivitet antar jag.
Tyvärr, måste jag säga, så hade jag ju lilla hunden Nisse med mig på promenad, och som ni kanske förstår så bidrog ju även lilla söta, storögde Nisse till att vi fick denna följeslagare.

Efter ett hastigt Hejdå! hade jag lyckats trampa ifrån henne en bit; jag var äntligen fri från denna Pladderfia.
Men långt bort i fjärran hörde jag klampande steg.
Jo, ta mig tusan att det lät som ett par flickskor som skuttade närmare och närmare då ljudet blev allt högre.
Satan! tänkte jag och försökte att gå ännu snabbare.
Nisses korta gamla ben verkade inte riktigt hänga med och rätt som det var så ryckte det till i kopplet; det var då dags för honom att skita lite.
Fan! Inte NUUU hundskrälle!

Flickan hann ikapp oss och stod och flåsade efter spurten.
-Hej! ropade hon glatt efter några sekunder.
-Mh... svarade jag bittert.
-Han bajsar! konstaterade hon och pekade.
Jag bara blängde surt på Nisse och det kan ha varit min fantasi men jag tyckte Nisse log och ryckte oskyldigt på axlarna... jag vet inte.

-Jag hann ikapp er!! uttropade hon sedan lyckligt och började göra en segerdans.
Lite oroligt för att någon skulle se mig med det där konstiga barnet slängde jag snabba blickar omkring mig.
Så var jag fast igen, med en gammal hund som är absolut tvungen att skita när situationen egentligen inte tillåter, och med en pratglad (så saliven sprutar), överaktiv och mycket irriterande unge som jag aldrig träffat tidigare i hela mitt liv.

Jag som bara älskar hundar och barn.
Blä!

Och helt plötsligt svämmar hjärnan över av denna underligt starka tanke:
Jag längtar verkligen till Mârten(helgen).
I kno', jag tycker också det låter helt galet knäppt.

Inte för att skryta men det är faktiskt jag som är Skogsmulles kusin.

På intervjuhelgen i Sälen ska vi vandra.
För det är tydligen sånt man gör i fjällen; man är ute i naturen.
Det känns som om man borde ha varit ute i skogen minst en frivillig gång innan man ger sig upp på ett fjäll, och av denna simpla anledning begav jag mig idag upp på Sunnes lilla Sundsberg (194möh).

Det var jag, min ettriga, korkade hund och mina fulaste skor som är minst en storlek för stora och ser ut som tegelstenskor från 80- talet. Dessa fula skor ska jag nämligen ta med mig till fjället så jag var tvungen att se till att de funkade som de skulle.

-Nu jävlar ska här vandras, muttrade jag och började min tur in mot skogen.
Jag valde stigar på måfå, vek av här och svängde där.
Stigen gick upp och sluttade brant ner, gick kringelokrokar och ganska rakt.
Sundsberget är nog det skogsområde som jag vistats i mest under min barndom med tanke på alla friluftsdagar, orienteringar med skolan, min karriär som scout och mammas envishet om att barn ska vara ute minst 2 timmar om dagen och få frisk luft.

Efter en timmes gångmarch var jag totalt bortvillad i storskogen.
Visserligen befann jag mig fortfarande på en stig, men exakt vart jag var hade jag ingen aning om.
Jag började tänka konstiga tankar om vad man ska göra om man
- råkar snubbla, bryter fotleden och måste få tag på hjälp
-möter en mäkta aggressiv älg som går till attack
-blir bortrövad av ett gäng polska bärplockare
och var det uppströms eller nedströms man skulle följa en älv för att komma tillbaka till civilizationen?

Det finns inga älvar på Sundberget, för trots min förvilelse så är Sundeberget inte stort.
Jag tror jag gick mest runt.
Runt i en cirkel.

Till slut kom jag fram till en skylt som pekade mot "Fågeltjärn/Utsikten" vilket blev min räddning.
Vid den vackra Fågeltjärnen såg jag inte mindre än
-1 stycke anka
-3 st trollsländor
-1 svart pelikan (alt. en träpinne?)

Utsikten ligger ganska lågt bort (eller den gjorde det när man var 10 år och hade betydligt kortare ben/ när man är 19 år men gått massa konstiga stigar som inte leder någonvart) och i tron om att vara den enda personen på toppen så blev jag förvånad när jag träffade på både lite pensionärer, barnfamiljer och en kompis(!).
Kul att se folk igen, och kul att se att Sunne minsann låg kvar där bortom talltopparna.

Tre timmar från det att jag började min vandring kom jag till slut hem igen, överlycklig av att se människor, bilar och att återigen kunna gå på en platt, rak, torr och totalt okomplicerad trottoar.
Skorna funkade bra (de har gått från en ljus färg till en mörk brun nyans jag tror de kallar "lerpöl").
Min orienteringsförmåga fungerade mindre bra, men förhoppningsvis släpper de väl oss inte lösa där uppe på fjället utan låter oss följa en guide under mer ordnade förhållanden.
Eller? (gulp...)

En helt vanlig TVkväll hos familjen Munkskunk.

Det börjar sakta men säkert dra sig mot de kallare årstiderna av året; fåglarna har slutat kvittra; hummlorna har slutat surra; träden börjar skifta i gult och mornarna är råa och dimmiga.
Bären är plockade och sylten är gjord, svamparna är hittade och pajerna är uppätna.
Hösten är verkligen här.

Något som vi i min familj associerar med hösten är TVkvällar.
Det innebär att man sätter på sig de fulaste men kanske också därför de mest bekväma kläderna man har (de nedärvda är de bästa), man tänder i järnspisen så att man svettas rikligt varje gång man är i köket, man tänder ljus- massor av ljus, och så blandar man till en varm dryck av valfritt slag- kaffe, te eller choklad.

För några dagar sedan hade vi en sådan TVkväll.
Allt var perfekt höstigt, skulle bara sätta på TVn först.
Svartvitt.
Vatusan?!
Byter kanal- svartvitt.
Startar om TVn- fortfarande svartvitt.
River i desperation av en normal färgskärm fram TVn och börjar rota bland alla sladdar och kablar på baksidan- drar ur, blåser bort lite imaginativt damm, sätter tillbaka dem.
Kliar sig i huvudet, en svettdroppe börjar sakta rulla ned för pannan- varför måste spisen alltid brassas på högsta värme, vava??

Får en vision om hur man lyfter upp fanskapet på raka armar och slungar det tvärs över TVrummet förbi den perfekta lilla familjen som ska ha den perfekta lilla TVkvällen.
Hoppar sedan efter TVn med en yxa i högsta hugg som man inte är rädd att använda på naughty TVapparater som INTE VISAR FÄRG!!!

Tar djupa andetag- lugnar ner sig.
Suckar och inser läget.
Tvkvällen kommer att bli svartvit, TVn är verkligen trasig.

Pappa tyckte i allafall att det var "Mysigt- det är som förr i tiden".
Detta fick mig att inse hur gammal min pappa egentligen är.
Minst 83 eller något.

Fjäll, kjell, skäll, snäll, mjäll.

Dagens stora händelse: Jag har blivit kallad till intervju i Tandådalen! Fränt om du frågar mig, eller snarare It's my ticket outta here!
Hoppas verkligen på att kunna byta mitt bondhåleliv till ett riktigt fjälliv!
Jag menar, jag som är så mycket för naturen, och jag som åker så mycket skidor... eller hur var det nu jag skrev i det personliga brevet?
När jag hörde att man ska åka dit upp över en hel helg så var det första jag tänkte på SEMESTER! Fast vid närmare eftertanke så kan jag ju inte åka upp dit och förslappa mig, nej jag måste ligga på topp för jag. ska. ha. jobbet.
Stirrar stint på något i fjärran, rynkar näsan och morrar lite* (Det är mitt determined face).

Scrollade igenom min blogg lite grann och hur kommer sig egentligen denna blogg- hysteri om Edward Cullen?!
Jag får en känsla av att någon är omedvetet besatt här, but I dunno...

Den naturliga looken- om man är en hunk och heter Edward.

Jag har tänkt på en sak. Jag vet inte om jag nämnt detta tidigare, jag får då be om ursäkt för upprepning, men denna tanke har liksom förbryllat mig mestadelen av dagen på min alltför folktomma arbetsplats.

Jag köpte tidigare i somras inte mindre än två stora flaskor hudcréme med märket Dove. De luktar underbart och det var visserligen av anledningarna till varför jag valde just dem, men den allra största anledningen var att de var med i en kampanj i stil med:
Köp två, betala för en, typ.
Right on! tänkte jag och handlade på, likt en hamster som sparar mat i kinderna kommer dessa två flaskor hudcréme räcka hur länge som helst!

Till min stora besvikelse/ förskräckelse insåg jag när jag hade börjat använda dem att jag glittrade.
Ja, ställer man sig i solen och slänger en blick på armen så är man så gott som blind på grund av de små reflekterande glitterbitarna i cremen.
Sug!
Ni vet när man retar folk genom att vinkla sin klocka i solen så att man bländar någon, så mycket bländar jag och min glittrande hy alla i min omgivning, inklusive mig själv, genom att bara vistas solen alt. ett väldigt upplyst rum.
Jag lyser till och med nästan i ett mörkt rum. Nästan!

I alla fall, det jag ville komma fram till var att jag här om dagen slängde den sedvanliga bittra blicken mot mina hudcrémes flaskor och läser något som jag nu inte fattar har kunnat undgått min vetskap. Det står, ganska ordagrant: "... gives a natural shimmering look".

Och det är det här, mina vänner, som har tagit upp större delen av min hjärnverksamhet idag- för sen när blev det naturligt att skimmra!?

Alltså jag bara undrar.
Man har ju hört talas om vampyrer som glittrar i solen och så men man kan ju fundera över om Dove- tillverkarna har fattat att Twilight inte är mer än en påhittad saga. (!!!)

Jag undviker numera alla produkter som verkar det minsta misstänkta om att innehålla glitter; till min egen, såväl som till min omgivnings största trevnad.

"Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort."

Gårdagens stora händelse var synen av en förvirrad man som gick in i en dörr.

Bitter och allmänt hatisk mot världen likt Dvärgen i Per Lagerqvists roman med samma namn satt jag på tågstationen i Kd och väntade på rälsbussen som skulle ta mig upp till dear ol' Fryksdalen igen.

Sista dagen i veckan var det och biljettkassorna på stationen var stängd.
Den förvirrad mannen tänkte nog inte på det.
Inte heller verkade han tänka särskilt mycket på att skjutdörrarna han raskt stegade emot faktiskt inte öppnade sig, utan var lika stängda som de alltid är på Söndagar.
Bang!
Han klev rakt in i dörren och studsade tillbaka med en förvånad min.
Han tittade sig oskyldigt omkring och la på ett nervöst skratt.
Kliade sig lite i huvudet och gick ut igen.
Pucko!
Nöt!
Om man ser en skjutdörr som inte öppnar sig när man går emot den, ja då fortsätter man inte att gå!
Ja som sagt, det är kul att klaga på andra, bara jag har rätt, eller hur var det Dvärgen tyckte? Det var en syn i alla fall.

Min lilla roadtrip till diverse Värmländska städer var en hit. Som en start eller en förberedelse mot livet som en riktig backpacker som jag planerar att så småningom bli. Säffle luktade skit, för bönderna höll på att gödsla sina åkrar, men annars var det en mysig liten stad, förvånande nog med tanke på vad man hört. Karlstad är ju alltid trevligt, och extra trevligt nu när alla (de flesta) vänner fortfarande är kvar. Ja, en riktig dunder- vecka har det varit! Jag är nöjd, fast som sagt även bitter på att allt är över och förbi.

Längtar redan till den 26e December!