Vågar man bära deras kläder?

Här kommer världens sjukaste reklam, hjälp va störd:

www.newyorker.eu

(klicka bara på play)

Man kanske skulle kunna kalla det Äventyr i Vardagen, men icke...

Söndag förmiddag, man har sovit till 11 kanske.
Ätit frukost till 12.
Funderat på att börja tvätta men inte gjort det förrän runt 13.
En typisk slapp och allmänt tråkig helgdag.
Visst.
Inte orkar man "fixa sig iordning" för att traska ner till tvättstugan inte, nej man chansar på att man inte möter någon. Jag menar, hur stor är risken?

Jag hade på mig min "Miss Sweden 2006"- tshirt, mina ärvda och klor- stänkta mjukisbyxor, ett par mârtenstrumpor med stora lime- gröna grodor på och mina tvättskor (de är så fula så de kan man bara ha på sig när man går och tvättar).
On top on this så hade jag bara rafsat upp håret i en slarvig knut och inget smink.
Ni förstår hur jag såg ut: inte redo för att möta folk precis.

Visst tusan är det någon jävel som håller på att flytta in just i denna stund som jag så osynligt som möjlig försöker smyga ner till tvättstugan!
Hela släkten verkar vara med och bära grejer också, så det var inte lätt att konka ner tvättsäcken förbi alla möbler!

Försöker desperado och hastigt krafsa till en snyggare frisyr, ler brett och gör allt för att dölja mina grod- strumpor med säcken.
BARA INGEN SER MINA LIMEGRÖNA GRODSTRUMPOR!!! oO

När man bara vill få ut sina inre känslor och frustration...

Och förresten, jag och mitt nya band Psykhemsrockers skrev en fräsig låt idag:

Det fanns en gång en korv
som hette Hasse
Han bar runt på lite torv
i en kasse

(Ref.)
Haaaasse! Haaasse!

(Alla ackord fungerar bra till den här låten, eller snarare alla ackord som man KAN får väl duga... alla sångskalor går också bra, och man ska helst bara vråla ut refrängen.)

"Och man tänker så här: det är ljuvligt ändå att leva (...) så här obeskrivligt skönt som i dag, denna underbart strålande försommardag!"

Åh vilken underbar dag!
(drar in ett djupt andetag och känner den underbart kalla och råa vårluft- doften*)

-Man kommer ut från den strålande skolan och ser alla glada människor på torget stå och huttra

-De muntra fyllegubbarna på bänken har frusit fast, men de är inte bittra för det, nej nej!

-Gladlynt folk trycker på bilar som fastnat i gulliga små snöhögar

-Den sorglösa städgubben som igår sopade trottoarerna kämpar nu roat med att skotta snö

-Snön (!) tänkte busa till det lite extra idag; inte bara överaskar han alla lyckliga människor i landet lagom med att komma tillbaka i slutet av Mars, nej han bestämmer sig också för att snöa horisontelt istället för det gamla vanliga vertikala sättet.
(Man måste bryta sig ur sitt gamla mönster ibland.)

-Glad i hågen cyklar man sedan hemåt, vilket förövrigt är ett mycket underskattat färdmedel i sånt här väder.
Vem vill liksom inte trampa sig svettig i ca 20 extra minuter pga snö och snårblåst?
Och vem vill inte se ut som ett monster pga den icke existerande vattenfasta mascara?

Ja alla pigga och hoppfulla mänskor, är inte det här Svensk vår när den är som bäst så vet jag inte vad det är!

Till och med Jimmy och Kalle var glada idag...

Cykel- pumpad
Bullar- ätna
Dagar kvar till helg- noll

Och jag lever fortfarande, dagen har helt klart varit lyckad!

Att se fienden i vitögat...

Vi har kommit till den årstiden de flesta finner hoppfull och energiberikande på alla sätt.
Men våren betyder inte bara frid och fröjd.
Det är även nu som de flesta börjar cykla.

Pumpen har strategiskt placerats vid hyllan i vardagsrummet som man måste passera varje gång man går in i rummet.
Jag ryser till lite mindre för varje gång jag ser den, och imorgon är stunden inne.
Med eller utan syster; jag SKA pumpa cykelskrället.
Jag har cyklat på i stort sett fäljen hittills i år, men nu ger mina stackars lårmuskler snart upp.
Om jag inte överlever... tack och glad vår! (gulp)

Det blev väl någorlunda ätbart antar jag fast...

...jag har fortfarande spår på min tröja av fighten som jag hade med det så kallade potatismoset.

Jag tror inte att det finns någon speciell poäng med den här historien, men ändå...

En gång i tiden fanns det en ung tjej som tröttnat på sin tillvaro i det lagoma landet Sverige.
Hon bestämde sig för att dra sin kos mot the land of the free, and the home of the brave.
Det var med lätta steg som hon den där Augusti dagen skuttade iväg mot sin gate på den lilla flygplatsen Landvetter.
En lyckad flygtur över Atlanten senare kom hon dock fram till O'Hare. En monsterstor flygplats beläget i the city of wind som med sina milslånga korridorer och sitt spindelnät av tunnelbanestationer på något sett lyckades sluka tjejens transfer gate.
Inte mindre än kanske nio timmar senare ordnade sig allt, och detta äventyr hamnade på förstaplats på listan över Saker som ska berättas för barnbarnen en vacker dag.

Det var på grund av denna händelse som hon bestört läste sin systers resedagbok nu när även systerns väg hade korsade denna flygplats:

"...and emelina,

i can not understand how you

could get lost at this airport,

it's easy to find dude!

haha!"

Den unga tjejen, vars hjärta nu var som ett upprivet sår, lugnade dock ner sig något när hon längre ner på sidan läste detta:

"when we got of the airplane there

was a man with a golf-car-looking-thing (...)

so we got in the car and he drove..."

Inte tusan fanns det en golfbil som väntade på tjejen då hon hade varit där.

Livet på den tiden var stenhårt, man var nämligen tvungen att använda fötterna.

Ungdomarna nu förtiden tar då allt för givet.

Skyller på the global warming alt. den världsekonomiska krisen.

Vad händer med världen?

I fredags var jag på väg till drutten och förfesten med tjejerna och the mushroom men.
Om jag inte skulle vetat vilken tid på året det var så skulle jag gissa på Augusti; det var en sån där torr sen Augusti eftermiddag när stadsdammet nästan ligger still i luften, himlen är alldeles rosa och man vet att det kommer bli en varm kväll så att man kan vara ute till gryningen utan att frysa det minsta.

Idag vaknade jag dock upp och till min förfasan såg snö ute.
Vart tog min sensommar vägen?

Och för allas notice så har min mamma skaffat en facebook. Min mamma!

Kort och gott.

http://www.youtube.com/watch?v=nOvgJ0TxdfI

Enligt min lärare gömmer hon en banan i mössan... men man kan ju bara spekulera.

Tänkte rivstarta den underbara World- Cultures- pluggafton som nu väntar mig, genom att lägga upp en bild på, inte vilken Bug- Eyed- Lady som helst, utan den mest Bug- Eyade- Ladyn som någonsin funnits!

Bam!

Det är ingen pinsam hemlighet längre...

Det finns nog fler än du tror som får inspiration från Rachael- fjortis-hysteriska- Ray på mornarna mellan frukostätandet och sminkandet.

Sol och vårfåglar säger ingenting egentligen...

Idag tror jag visst att våren blåste in... jag var tvungen att trampa cykeln i nedförsbackar för att över huvud taget röra mig framåt.
DET, mina vänner, är ett vårtecken.

Det är när klockan slår sent som alla bra idéer blir påkomna

Har nyss sträck läst lite granna om Benin kulturen i Afrika.
Ja, man lär sig både det ena och det andra.
En sak som de gjorde var att inte bära kläder förrän de hade gift sig.
Ganska praktiskt egentligen, det är liksom enklare att se vem som är upptagen eller inte då,(jämfört med vår västerändska tradition med en ring som kanske inte är det lättaste att lägga märke till).
Fast å andra sidan skulle det där med att gå naken kanske inte funka särskilt bra ändå; man fryser ju för tusan röven av sig fastän man är fullt påklädd här uppe i norr.


(Författaren till den här Benin- boken heter förresten Fagg i efternamn... livet är då inte lätt alla gånger.)

Mina fingrar ser inte ut som maskar än iaf. Det är ju bra.

Gick in på Monkey och kände mig totalt hög, typ som om jag var huvudkaraktär i en dokumentär om mushroom knarkare.
Det kändes som om jag hallucinerade.
Är det där en macka med prickig korv eller är det en brun och rosa plånbok?
Vad jag syftar på är deras val av musik.
Eller kan man ens kalla det musik?
Nej, det är bara en enda flashback till de psychodeliska hippiesarnas ljuva 70tal.
Man får helt enkelt en fly- instinkt när man går in där.

Senare inne på DNA hälsade kassörskan och frågade om jag ville ha hjälp.
Hej och nej tack svarade jag och spanade in ett par snygga gladiator- sandaler.
En halv minut senare är det någon som säger Hej bakom mig.
Jag vänder mig och det är samma kassörska.
-Hej? säger jag förvånat.
(Kunde musiken på Monkey verkligen gjort mig hög eller har jag nu på äldre dar börjat få minnesproblem?)
Hon rycker till och säger:
-Nej men oj, dig har jag ju redan hälsat på. Ja det är ju så mycket folk här inne så, ha ha!
(osäkert skratt)
-Ja..ha (...) svarade jag än mer orolig över mitt psyke när jag sneglade ut över den till synes HELT TOMMA butiken.

Återigen där hon hör hemma

Äntligen fått tillbaka min andra hälft. Datorn. Tack.

Va alla tjatar om melodifestivalen, af Uggla i synnerhet. Hon suger, och det är tur att hon inte vann. Inget mer snack om saken.

Helgen har varit som ett avbrott från vardagen. Dåraktig som sagt.

Som att säga att man har slutat röka, men ändå tjuvröker på toan varje kafferast

Om det här med att vara utan dator skulle jämföras med att ha en fobi, då skulle jag lugnt vara utsatt för flooding* just nu.
Jag säger bara det; hjälp vad beroende jag är av att när som helst när jag inte orkar plugga så sätter jag mig vid datorn.
Inte bra.
Därför ser jag den här veckan utan dator i mitt hem som en terapi där jag avvänjer mig mitt datorberoende.

(Och att jag sitter på datorn nu beror helt enkelt på ett litet oskyldigt återfall, men jag tar mig snart i aschlet och sparkar mig i kragen för att återigen försöka stå emot den makt som datorn har över mitt liv.)

*Flooding- A psychotherapist using flooding to treat a phobia might expose a patient to vast amounts of the feared stimulus, hence if the patient suffered from arachnophpbia, the therapist might lock them in a room full of spiders. While the patient would initially be very anxious, the mind cannot stay anxious forever. When nothing bad happens the patient begins to calm down and so from that moment on associate a feeling of calm with the previously feared object.
-wikipedia.org

Jo, seminariet var väl också intressant men...

Gratis godis är nog det bästa som finns!!
Speciellt KinderEgg.
(Gratis tandborstar är inte fy skam heller, speciellt efter att man har ätit allt gratis godis.)
Och jag snackade med min man Stefan Holm.
Eller jag träffade honom.
Ursäkta, såg honom på långt håll.

Kan liksom aldrig riktigt bestämma mig

Imorgon ska vi på seminarum vid universitetet.
Hur mycket man än velat undvika det så börjar man komma upp sig i åren då man faktiskt måste börja tänka på sin framtida karriär.
Jag är i valet och kvalet vilka jag ska välja att gå och lyssna på.
Kanske "Hur man blir en terrorist" eller hur man blir framgångrik med att göra "Farlig film- våld, sex, censur och sånt".

"Akta, jag ska se på tvn nu!!" (Tacklar in syrran i väggen*)

Vill bara flika in med att när vardagen känns tung och grå i.e. blaskigt väder och återlämnande av mocks betyg, så finns det iaf en sak som får en på gott humör.
Det är kunskapen om att varje tisdag kl. 21 framöver går Desperate Housewives på tv.

Alltid lika roligt att skratta åt överklassen!

"...det var år sen vi var små."

Min väckarklocka är ett minne från en svunnen tid; en tid fylld av popmusik, basketskor och attityd.
Väckarklockans fotofack pryds av ett noggrant utklippt svartvitt kort föreställande en ung Håkan Hellström.
Han har på sig sin sjömanskostym och kisar mot kameran som bara Håkan kan och mot alla unga flickor som senare ska slukas av hans omusikaliska charm.

Jag var en av de unga flickorna som förstod PRECIS vad han menade med sina låttexter; "Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort. Och jag vågade aldrig hålla din hand; vi är inte sånna som i slutet får varann".
Han var Sveriges egna musikkung och alla poptjejers stora dröm.

Jag och min bästa kompis var på väg till en av hans konserter någonstans i södra sommar- Sverige.
Hennes pappa bodde nere vid havet och från hans yttertrappa såg man när Finlandsfärjorna la till vid kajen.
När vi gick ner för trappan slängde vi en blick på varandra och insåg att en något underlig situation hade uppstått.
Där stod vi båda två i en varsin randig tröja, uppkavlade jeans, basketskor (hennes var röda, mina gröna) och en tofs på sidan av huvudet.
Vi var redo att möta vår prins men så här kunda vi bara inte se ut.
Visst, att man hade lagt ner sig på det här med att se poppig ut var väl ok, men att se identiska ut var nog att gå för långt.

Min kompis sprang snabbt in, kavlade ner jeansen, bytte skor och släppte ut håret.
Så, nu var vi återigen på väg mot vår efterlängtande konsert!
Om han inte redan hade gjort det så tog Håkan mitt hjärta med storm och i fotofacket på min väckarklocka hade han därefter en fått en självklar plats.

Det slog mig alltså idag när jag kollade hur mycket klockan var, att den här klockan nästan kan klassas som en antikvitet.
Är det alltså dags att byta ut honom eller ska jag låta Håkan hänga kvar ett tag till?